Ledare. Amra Bajric.

2016-04-30 07:24
Bild: Jonas Ekströmer/TT

Visa att arbetarrörelsen finns och kräver en ljusare framtid

Varför fira att vi fortfarande inte värdesätter alla människor lika? Varför inte?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag lever den klassiska klyschan – tonåringen som hatade den lilla hemstaden och bara ville bort, som växte upp till en hemlängtande vuxen som fått nog av storstäder. Här är jag nu – tillbaka i min kära arbetarstad Norrköping. Och just arbetarnas stad är Norrköpings främsta kännetecken, trots entreprenörernas och privatiseringarnas gedigna försök att göra Norrköping till Stockholms favoritkusin.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Vi kan alla vår lokalhistoria, men eftersom jag är enormt stolt över att komma från en arbetarstad så tar vi den igen. I Norrköping fanns en omfattande textilindustri, med manufaktur och traditionella fabriker. Lönerna var usla; många arbetare var kvinnor. Tänk er Charles Dickens London, med smog och fattigdom, barn som ränner omkring barfota på kullersten. Precis som överallt där arbetare exploateras växte en kampvilja och solidaritet. År 1890 lade 260 av stadens väverskor ned arbetet och gick ut i strejk mot ett, som de själva uttryckte det, ”underligt” lönesystem.

Mer än 125 år senare strejkar dagens arbetare för att behålla kontroll över lönesättningen – frågan är lika aktuell som då. Ungefär samtidigt som väverskorna strejkade instiftades första maj, vars viktigaste mål var att få igenom åtta timmars arbetstid. Att vara arbetare i dag är som att leva om historien från då. I dag kräver vi sex timmars arbetsdag och trots otaliga rapporter som visar på både gladare och produktiva arbetare så är det en svår uppförsbacke vi står inför. Arbetaren i dag är i mycket större utsträckning en lågavlönad kvinna än den klassiska manliga arbetaren i fabrik. Feministiska reformer har alltid gått hand i hand med klasskampen då det ena gynnar det andra.

På senare tid har kritiken mot första maj handlat om att det inte är en dag att fira – ungefär som att 8:e mars, den internationella kvinnodagen inte är något att fira. Varför fira att vi fortfarande inte värdesätter alla människor lika? Varför inte? Det är i närvaro på gator och torg, marscherande och skanderande tillsammans som vi vågar, inte bara tro på, utan även kräva en bättre tillvaro och framtid för arbetarklassen. Mina föräldrar kom tillsammans med mig som flyktingar från Bosnien och vi hamnade i Norrköping av en slump. Pappa arbetade som lagerarbetare, svetsare och glasmästare. Mamma var till en början städare och arbetade inom hemtjänsten. Det finns en enorm stolthet i att vara arbetare men i dag har bemanningsföretag, privatiseringar och låga ingångslöner tagit bort den mesta av yrkesstoltheten som fanns för bara något decennium sedan. Det är svårt att vara stolt när klasskampen kommit att handla om att vi behöver en inkluderande arbetsmarknad (Feministiskt Initiativs paroll på förra årets första maj) och mer individfokus i stället för starkt fackligt stöd och kollektivavtal. Inkluderande för vem, förresten? En arbetsmarknad där alla missgynnas lika mycket, oavsett kön eller etnicitet?

Första maj är om två dagar. Gå i tåget. Visa att arbetarrörelsen finns, frodas och kräver en ljusare framtid. Visa att det är en dag värd att fira för trots motgångarna så har vi fortfarande kampen att vara stolta över!