De allra flesta chefer inom vård, skola och omsorg är kvinnor. De är välutbildade, väl insatta i verksamheterna som de leder och känner arbetsglädje. En vanlig föreställning bland män i maktpositioner är att kvinnor inte är intresserade av makt och ledarskap. Men det är just makten att få möjlighet att tillsammans med medarbetarna forma organisationen och låta tankar och visioner styra utvecklingen som upplevs som stimulerande hos dessa chefer. Aktuell forskning visar att kvinnor i chefspositioner i kommunal omsorg har ansvar för många medarbetare och för stora budgetar och har samtidigt bristande administrativt stöd och lite makt trots sina chefsförordnanden. De har dessutom i genomsnitt 10 000 kronor lägre lön i månaden än motsvarande chefer i mansdominerade kommunala verksamheter såsom tekniska verksamheter, bygg, vattenrening med mera.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag kan bara hålla med Margareta Öst, HR-utvecklare i Norrköping, som i NT den 30 maj menade att chefskapet i kommunen är en genusfråga. Kommunens egen undersökning bekräftar de ovan beskrivna resultaten från tidigare forskning hur det är att vara kvinna och chef i kommunen; ett för stort ansvar med för många medarbetare, där tiden och resurserna inte räcker till.
Detta har också en ekonomisk aspekt. Offentlig sektor har genomgått omstruktureringar sedan 80-talet och liksom industrisektorn strävar även offentligt drivna verksamheter efter ständig effektivisering. Resultatet av detta är att utvecklingsarbete sätts åt sidan, att medarbetare upplever en distans till sin närmsta chef samt att kompetens försvinner från verksamheten. Att klara sitt chefskap handlar många gånger om att hålla sig inom budget. Detta blir ofta en konflikt för såväl medarbetare som chefer då kvaliteten på varan och tjänsten försämras då ekonomin är pressad och resurserna inte räcker till. Varan och tjänsten i detta fall är människor: barn, elever, patienter, brukare.
Undersökningen bland chefer i Norrköpings kommun visar också att omsättningen på chefstjänster är hög. Orsaken är att många inte orkar – ens sitt första år – och en rekrytering kostar cirka 600 000 kronor. Förslaget är att sätta ett maxtak på 30 medarbetare per chef vilket skulle innebära ytterligare 40 chefer. På Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm har beslut tagits att enhetscheferna ska ha max 25 medarbetare och de så kallade "biträdande" cheferna försvinner. Jag tror att detta är den väg politiken måste styra in på. Som medarbetare måste tröskeln till närmsta chef vara tillräckligt låg för att förtroende och trygghet ska kunna skapas på arbetsplatsen. Chefer måste få gehör för sina idéer och påverka organisationen och utvecklingen.
Förutsättningarna och villkoren för kvinnliga chefer i offentlig sektor måste förbättras. Alternativet – att dessa kvinnor inte orkar vara chefer – skulle vara förödande, för då skulle inte medarbetarna och medborgarna få ta del av den rika kompetens och det yrkeskunnande dessa individer besitter. Och det skulle stå samhället dyrt.
