Kan den kaxiga tonårsbruden som hoppat av gymnasiet någonsin bli politiker? Eller för all del, den som inte brann för politiken, karriären men hamnade där ändå? Vilka är det vi vill ha som politiker – den polerade ytan eller den levda människan? Är det ens möjligt att skapa fördomsfria politiker med högsta betyg i självrannsakan och offentlig självkritik? Går det att förändra något genom att vara alla till lags?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Den senaste tidens politiska skandaler visar på att vi kräver väldigt mycket av våra politiker och representanter. Det är bra, människor med makt och inflytande ska stå till svars för sina handlingar och ska granskas. Det jag ställer mig emot är detta hyckleri. Är vi så ädla att vi på riktigt tror att våra politiker är felfria reliker att dyrka?
För några veckor sedan sände programmet Medierna i P1 ett avsnitt om alla de miljoner som kommuner lägger ned på PR-konsulter för att hantera medieskandaler – ofta bortkastade pengar då en hel del av dessa PR-gurur är kvacksalvare. En av frågorna som programmet lyfte fram var om det kanske var bättre att bara använda pengarna som gått till PR för att ordna problemet som utlöste medieskandalen från första början? Dagens medialiserade politik är någon sorts illustration av Platons kända allegori om grottan, där människor som är fastkedjade framför en eld i en grotta misstar de skuggprojektioner som dansar på grottväggen framför dem för verkligheten. All politik reduceras till PR och olika kommunikationsstrategier. En gammalt uttalande på sociala medier kan grävas upp och sänka en regeringspolitiker flera år senare.
I Washington Post för några månader sedan uppdagades gamla opinionsmätningar gjorda under den amerikanska medborgarrättsrörelsens mest intensiva kampdagar, där svarta genom civil olydnad sittstrejkade vid olika barer som valt att neka dem tillträde. Det här är i efterhand erkänt som en symbolisk seger och framgångsrik taktik för medborgarrättsrörelsen, sanktionerad av både Malcolm X och Martin Luther King. Men vad sa dåtidens opinionsmätningar? Frågan som enkäten ställde var om sittstrejken, i svararens åsikt, skadade eller främjade de svartas sak.
Opinionen var överväldigande negativ; de flesta amerikanska medborgare som deltog i enkäten ansåg att de olika aktioner som rörelsen utförde var skadliga för deras sak. Det här är egentligen inte så konstigt. Detsamma gäller strejker: de är inte särskilt populära. Vänsterpolitik syftar till att utmana systemet, inte till att vara kommunikativ och vänlig för opinionen, utan ett hinder för normaltillståndet. Vänstern måste göra sig av med sitt ”duktighetskomplex” och mer börja köra sitt eget race. Själva syftet med en strejk, vare sig utförd av arbetare eller svarta i södern, är att vara ett hinder för samhällets dagliga lunk. Häri ligger arbetarnas och medborgarnas makt som manifesteras när de inte är till lags.
Vi kan inte förvänta oss att vänsterpolitik kommer vara särskilt populär eftersom den utmanar systemet, vilket många människor – ja, till och med de exploaterade – har ett intresse av att upprätthålla. Opinionen kommer vara svajande tills segern är vunnen. Så är det oftast. Vänstern måste sluta oroa sig så för ansvarstagande och goda opinionssiffror, vår uppgift är att utmana sakernas tillstånd.
