Slagen i media om den ”svenska kulturyttringen” – särskilt våra museer – de senaste veckorna har avlöst varandra där alla inblandade titt som tätt utser sig själva till förlorare. Något har gått förlorat, men till vem är oklart. Det handlar egentligen inte nödvändigtvis om kulturen utan om rollen som underdog, den mest eftertraktade inom svensk politik just nu eftersom inget parti och ingen ideologi har majoritet att utropa sig till segrare och be resten rätta in sig i ledet. Om en inte är tillräckligt stark för att vinna så vinner en mer på att förlora. En tvivelaktig seger är svagare än en klar förlust, i nuläget. Det vittnar den rödgröna regeringens valseger 2014 om.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag tror bestämt att varje ideologi, vare sig den är partipolitiskt bunden eller inte, mår bra av en dos populism – ett missnöje samlat till en kraft som riktar sig mot ett etablissemang. En ilska som omvandlas till en tro på att en bättre värld är möjlig om vi tar itu med de problem som finns framför oss. Problemet med just populism är att den kräver visioner och idéer att förenas mot, snarare än för.
Sverigedemokraterna är mästare på detta, och jag tror alla har format sig efter deras mästerskap. För de är de ständiga förlorarna: en oförstörd svensk politik har gått ”oss” förlorad, en oskuldsfull svensk idyll som har tagits ifrån ”det svenska folket”. Nu vill de ha ”tillbaka sitt land”, som deras kommentarspatruller ofta uttrycker det. Vänstern har mest skrattat åt detta, för att sedan avfärda det som en löjlig reaktionär nostalgi. Men SD har rätt, de har förlorat något – och det var för att Vänstern vann kulturstriden på 60-talet.
I stället för att vara defensiva borde vi kanske gå i offensivt försvar för de slag vänstern vann. För jag tror inte att rollen som underdogs, ständiga förlorare, är något som vi ska ägna oss åt. Nej, politiska strider går att vinna, och det borde vi upprepa. Vänstern tog striden mot militarismen, mot krypandet för USA:s krig i Vietnam, mot den tillknäppta sexmoralen, mot den punschkonservativa nationalismen, mot föreställningen att de mörkare kontinenterna var mindre värda – vi hade rätt då och vi har rätt nu, var stolta över den saken!
Var realistisk – kräv det omöjliga! Så löd våra slagord när vi intog gatorna. Och det är där striden ska tas – om framtiden, om det möjligas gränser. Vem har satt gränsen vid ”svensk konkurrenskraft” där varje facklig kamp ska lida nederlag som Napoleon i Ryssland? Vem är det som försöker placera ut gränser inom oss för vem som är svensk och vem som inte är det? Kulturen tillhör mänskligheten, som odelbar helhet. Oavsett de barriärer som språk ställer mellan oss. Det här är självklara sanningar, men de måste tyvärr slåss för.
Det finns en rädsla inom vänstern
i dag – med all rätta, den bruna sörjan stockar sig i allas halsar – för att ta ut några segrar i förskott. Vi är i bästa fall försiktigt optimistiska och i värsta handlingsförlamade. Men jag tycker inte vi ska ge upp minnen om segrar som har varit och de framsteg vi faktiskt gör i dag. Låt oss slå vakt om att de sanningar vi tror på faktiskt är sanningar. Annars finns det inte mycket att kämpa för.
