Ledare: Orden ger blåmärken i själen på barnen

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Men så enkelt är det ändå inte. Friheten att få företräda sig själv är meningslös för barn som utsätts för emotionell omsorgssvikt och psykisk misshandel. Hemmamiljöerna blir till känslomässiga slagfält med nedbrytande behandling. Emotionell barnmisshandel är ett omfattande folkhälsoproblem som bryter mot de mänskliga rättigheterna. 

Ett försummat problem som slår hårt mot de försummade barnen. Skapar blåmärken i själen.

Problematiken ligger oftast i att barnen upprätthåller fasaden om att de lever i en harmonisk familjedynamik. Barnet självt har blivit upplärd att visa upp en yta som inte stämmer. Rädslan för föräldrarnas repressalier har lett till att barn som utsätts för psykisk misshandel och emotionellt våld blir lämnade utan samhällets hjälp. Problematiken lika svår som ouppmärksammad.

Familjeproblemen maskeras i en skolidentitet som kan variera alltifrån “bråkmakaren” till “den överpresterande”. Allt för att behärska situationen när hemmiljön blir kaotisk. Skolan blir en fristad. Deras internaliserade beteende kan i skolmiljön uppfattas som autentisk och det blir då svårt att vidta åtgärder.

I anslutning till detta behövs det i lagstiftning och rättspraxis en tydlig markering om att det är lika oacceptabelt med psykiskt våld mot barn som med fysiskt våld. Det måste också ges resurser för att hjälpa de utsatta barnen till en bättre situation. 

Andra sätt att angripa försummelse är genom förebyggande arbete och hälsopromotion i tidig ålder. Det preventiva arbetet kan påbörjas redan under graviditeten, och med god samverkan mellan mödrahälsovården, barnhälsovården, socialtjänsten och psykiatrin kan stöd finnas tillgängligt för föräldrar med kognitiva funktionsnedsättningar, psykisk sjukdom eller missbruk redan innan barnen föds.

Tidig upptäckt är en förutsättning för att undvika långsiktiga konsekvenser. Hälso-och sjukvården har en viktig roll i att identifiera riskfaktorer gällande barnens utsatthet.

Trots det indikerar personal inom hälso-och sjukvården att anmälning till socialtjänsten sker i liten utsträckning. Oron att förlora kontakt med familjen, osäkerhet om rutiner för anmälan och rädsla är några bidragande faktorer. 

Därför behövs utbildning om barns utsatthet. Det behövs välförankrade rutiner för anmälan och samverkan med socialtjänsten för att skapa skyddsfaktorer när behoven förekommer.

Emotionell omsorgssvikt och psykisk misshandel måste prioriteras i det kliniska samarbetet. Risken finns att försummelse inte ses som en akut situation för barnens säkerhet och hälsa på samma sätt som händelser av fysisk karaktär gör. Något som sedan kan leda till dyra kostnader för psykologisk bearbetning eller ett permanent beslut på det tillfälliga problemet. Detta humana problem kan inte reduceras till omtanke som endast förekommer vid julfirande. Det behövs ett fungerande och välintegrerat skyddsnät mellan samhällets olika institutioner – för barnens bästa!