Ända sedan Anna Kinberg Batra hade meddelat att hon kan tänka sig ett samarbete med Sverigedemokraterna har mitt Facebook-flöde fyllts av vänsterfolk som hyllar ingen mindre än Centerpartiets Annie Lööf. Här har vi minsann en sann liberal som vägrar samarbeta med SD över huvud taget. ”Annie Lööf ändå”, skriver en bekant, ”det trodde jag inte om henne!”. Andra ser det som att Centerpartiet har tagit ett stort kliv åt vänster – jag kan inte tänka mig ett djupare missförstånd.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Centern är inte svensk politiks ”revolutionära borgarklass”, och de har inte tagit ett steg till vänster. Ja, Centern tycks vara de enda inom borgerligheten som konsekvent står rakryggat för människovärdet. Visst, om vi tar med i beräkningen att gamla Bondepartiet var det enda på 30-talet med rasbiologi i partiprogrammet eller partiets Sven-Olle Olsson som på 90-talet försökte få igenom en folkomröstning om flyktingmottagandet så är det en förbättring. Sven-Olle är för övrigt en inspirationskälla för SD. Men när det kommer till flyktingpolitiken så måste vi kunna ha samtal om något annat än att människor ska få existera eller inte. Centern är för att människor ska komma till Sverige för att kunna driva genom sin politik där de tar bort skyddet för arbetarklassen och därmed pressar ned lönerna vilket ger fortsatt ökad vinst till dem som redan har. Det handlar om gammal, tråkig klasspolitik där målet är detsamma som det alltid har varit från högerkanten: att urholka arbetsrätten.
Centerns motstånd till att stänga gränserna och att inte samarbeta med SD är en brandfackla för att distrahera oss från de viktiga frågorna – den nedmonterade välfärden, bostadsbristen, skolan, socialt utsatta områden, ja, ni vet allt sådant som politik egentligen handlar om. ”Flyktingpolitik” är inget undantag. Dagens flyktingar är framtidens skattebetalande medborgare.
När jag och min familj flydde etnisk rensning på muslimer i forna Jugoslavien under 90-talet talade man om oss som en flyktingström med en medveten plan på att urholka den svenska välfärden. Detsamma gäller i dag. Alla vill fortsätta prata om hårdare straff och mer poliser i socialt utsatta områden som lösningen på de problem som finns i områden där många nyanlända bor.
Centerns välvilja för flyktingarna är meningslös om den maskerar förslag på sänkta lägstalöner som de så fint nu kan kalla för ”sänkta trösklar till arbetsmarknaden”. En arbetsmarknad där arbetaren kan få så begränsade rättigheter att det närmar sig modernt slaveri. En arbetsmarknad som skapar andra klassens medborgare och där de som redan har mycket får ännu mer. Retoriken är solklar. Man aktar sig noga för att prata om flyktingar och invandrare som vad de egentligen är: Sveriges nya arbetarklass. Deras chanser till mobilisering och krav på rättigheter ska bekämpas i förväg – ett osäkert låglönekontrakt i taget.
Centern tycker inte att människor ska dö vid Sveriges gränser, det är varken ädelt eller beundransvärt – det är på sin höjd inte avskyvärt.
