BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

För en dryg månad sedan gick jag sida vid sida med mina medsystrar i S-kvinnor och flera av våra barn i Socialdemokraternas förstamajtåg i Norrköping. Vi hade förberett oss med plakat "Barn blir rika när föräldrar delar lika". Det var en solig och varm första maj och rikligt med människor i både tåget och längs vår väg. En lugn och behaglig upplevelse. Trist nog. För jag minns att i min barndoms demonstrationståg fanns en glöd och en kämpalust som inte längre upprätthålls. Våra tåg var betydligt längre – det krävdes två musikkårer – och längs vägen hördes kraftfulla slagord och arbetarsånger som manade på lusten till att vilja förändra samhället genom den socialdemokratiska politiken. Beror detta lugn på att vi faktiskt har nått långt med jämställdheten i Sverige och inte längre behöver höja våra röster för att höras och skandera: "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag". Eller har vi tappat bort en viktig del av kulturen i arbetarrörelsen? 

På 70-talet gick en viktig del av kvinnornas frigörelse genom kulturen. Dåtidens kvinnor formulerade sina politiska ståndpunkter via musik och sång. Hade rätten till fri abort, rätten till barntillsyn och fri sexualitet fått den genomslagskraft det fick utan det feministiska proggbandet "Röda bönor" som med sin musik som politisk makt turnerade runt på 70-talet och påverkade dåtidens politiker och beslutsfattare? Eller musikalen Jösses flickor som skanderade: "Befrielsen är nära, tiden är nu mogen. Nu vaknar vi kvinnor å, alla kära systrar. Dagen är äntligen här, då vi ger varandra stöd att ta det stora steget, att klara av vårt sista prov, fram till rosor och bröd, åt var och en efter dens behov."

De reformer som genomfördes mycket tack vare vad kvinnor genom denna typ av påverkansarbete skapade var avgörande för kvinnors självständighet och ett mer jämställt samhälle.

Häromveckan ställdes jag mot min mor i en så kallad "battle" om kvinnokampssånger. Det var lätt att på förhand räkna ut vem som skulle vinna den kampen. Självklart min mor. Jag kände igen hälften av sångerna och kunde sjunga med i tre. Pinsamt. Vad har hänt? Det är dags att återta traditionen och sjunga sånger från vår kvinnokampsrepertoar. Våra medsystrar och föregångare trampade upp en stig mot ett mer jämställt och bättre samhälle för nutidens kvinnor och sången hjälpte dem på vägen. Vi ska fortsätta trampa denna stig, för än har vi inte nått vårt mål med jämställdheten såsom lika lön för lika arbete och att dela lika på föräldraförsäkringen. Frågan är bara: "Kan vi? Vill vi? Törs vi?", "Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs!"