I mina tonår hade jag en bild av hur min framtid som feminist skulle se ut. Bilden av att leva jämställt var för mig mer svartvit då än vad den är nu. För mig var det inte självklart att livet skulle levas i en heteronormativ tvåsamhet, med en man och barn och hela paketet. Trots att jag ständigt var förälskad i killen jag var ihop med eller ville bli ihop med. Min bästa tjejkompis och jag friade till varandra i ett något berusat ögonblick och kom fram till att även bästisar kunde vara förlovade och bära ringar med varandras namn i och lova varandra evig vänskap och trofasthet. Jag tycker det var lite lagom härligt kontroversiellt. Vi hade också en vision att om vi mot förmodan inte skulle hitta männen i våra liv kunde vi leva tillsammans i ett stort hus på landet. Likt den sexuella frigörelsen på 60- och 70-talet skulle vi diktera våra egna kärleksliv och låta våra passioner leva fritt, låta älskarna komma och gå som det behagade oss. I detta kollektiva kravlösa liv kunde vi ha barn med lite olika pappor men utan män i våra liv som bara ställde till kärleksproblem och sårade oss. Så tänkte vi då, om att leva på ett feministiskt sätt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men hur blev det? Vi är fortfarande bästisar. Nu har vi ringar, med våra mäns namn ingraverade, på våra fingrar. Män som vi lever med i ett heteronormativt, hyfsat jämställt liv och som är fina pappor till våra barn.
Det här med att leva jämställt är inte helt självklart. Att stå emot normen men ändå finna en balans i tillvaron är inte helt enkelt. Jag skulle vilja säga till mitt tonårs-jag att hon inte ska ångra något eller ursäkta sig för något, men att det här med jämställdhet är mer än sexuell frigörelse och att gå mot strömmen. Jag lever heller inte helt enligt normen. Vi har inte huslån och hund, eller Volvo för den delen. Jag och min man har valt att bo mitt i stadskärnan i hyresrätt, vi arbetar heltid, delar lika på föräldraledighet och vab, vi behöll våra efternamn när vi gifte oss, vi försöker ta lika mycket ansvar och hjälpas åt hemma. Vi lever i en tvåsamhet och tillåter varandra att leva utifrån våra egna önskemål och intressen, kombinerat med det liv och den vardag vi har valt att dela. Det kanske är just det livet våra föregångare för 50 år sedan föreställde sig när de började frigöra sig från dåtidens norm?
Mitt tonårsjag skulle nog titta på mig i dag och tänka att jag lever ett stundtals något inrutat liv utan större överraskningar och spänningsmoment och säkert säga ”ame, slappna av och släpp loss lite ibland va!”. Men vad jag hoppas är att hon ändå skulle imponeras över att jag fortfarande tar fajter och diskussioner, inte håller käften utan säger vad jag tycker och står för vem jag är. Att jag genom mitt politiska och fackliga engagemang tror på och kämpar för ett bättre samhälle genom jämställdhet. För det är väl det feminism handlar om? Mitt tonårsjag skulle vara stolt över det!