Jag blev på Skvallertorget för några veckor sedan tilltalad av en representant för Greenpeace som undrade om jag ville bli medlem. Jag undrade då om någon dött, för Greenpeace ju en stiftelse med bara 13 medlemmar som alla har valt sig själva, alla andra är bara stödmedlemmar som betalar men som inte har något inflytande, och med motiveringen att jag har mina rötter i den demokratiska miljörörelsen tackade jag nej.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Han frågade då om jag tyckte att Greenpeaces aktioner var odemokratiska, vilket jag inte tycker, men jag vill ändå inte stötta en odemokratisk organisation. Men, sade han då, vi är i alla fall kompromisslösa. Ja, sade jag, det kan man ju vara om man inte behöver ta ansvar.
Kompromiss betyder enligt Svenska Akademiens ordlista sammanjämkning, ömsesidig eftergift, medelväg. Den som inte är beredd att kompromissa måste i en demokrati vänta på att få egen majoritet, först då kan man genomföra allt man önskar på det sätt man vill. Under tiden man väntar på att få den önskade majoriteten kan man höja sina fanor högt och skandera sina slagord med kraft, allt medan samhällsutvecklingen går vidare. Men något inflytande har man inte.
Det tyska miljöpartiet, Die Grünen, plågades länge av en hård kamp mellan fundamentalister, fundisar, och realister, realos. Realisterna vann så småningom och partiet lyckades etablera sig som en betydande politisk kraft med mångårig regeringsmedverkan. Den gröna omställning som nu pågår i Tyskland har i mycket sin grund i den politiska plattform som lades under de rödgröna regeringarna. Hade fundisarna vunnit striden hade man i stället stolt stått vid sidan och sett andra krafter ta besluten.
Den som är beredd att kompromissa i väntan på den egna majoriteten kan vara med och påverka samhället, kanske inte i så hög grad som man hade önskat, men ändå märkbart. Om medborgarna märker detta och kanske också uppskattar det ökar det politiska stödet och drömläget med egen majoritet kommer lite närmare.
Men inte heller för den som har hela den politiska makten i sin hand finns den absoluta kompromisslösheten. Naturlagarna är inte förhandlingsbara och den politiska sfärens inflytande över samhället och livsbetingelserna är dessbättre inte total. I politiken såväl som i våra mänskliga relationer i familj, arbetsliv och bostadsområden gäller det att hitta kompromisser som alla vinner på.
Att kompromissa är att ta ansvar.
Alternativet till att inte kompromissa är inte att få igenom allt, det är att inte få igenom någonting.
