Sommaren 1987 följde jag min mor till sömmerskan Sara för att börja lära mig yrket sömnad. Sara jobbade i ett hus med ett öppet utrymme till himlen i gamla Damaskus. Hon hade ett citronträd på bottenvåningen där vi brukade fika innan vi började jobba i ett rum på andra våningen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Sara var en modern sömmerska för den tiden. Hon använde magasinet Burda där man kunde hitta färdiga mallar. Jag hittade otaliga nummer av Burda som var på franska. Det tog flera år innan jag fick veta att Burda är ett tyskt magasin som startades 1949 av Aenne Burda och inte något franskt. Sara kunde franska även om hon inte hade mer än grundskola som utbildning. Många äldre kunde franska på den här tiden, vilket var ett resultat av det franska mandatet över Syrien 1920-1946.
Jag var 10 år gammal när jag började min första praktikdag hos Sara. Hon visade mig först hur jag skulle rita av ett mönster från arket. Det var väldigt lätt för mig att förstå hur det funkade och jag kunde direkt rita av ett mönster till en kjol. Sara blev imponerad när jag gjorde det rätt och snabbt. Hon gav mig sedan en klänning för att vika och fålla kanten. Hon visade mig hur jag gör korsstygn på insidan utan att de skulle synas på utsidan. Klänningen var röd med små vita prickar och med en vid kjol. Jag tänkte att det kommer att ta så lång tid att göra den färdig. Men sedan började jag följa prickarna för att mäta stygnens storlek snabbare. Det gick fortare och jag lyckades bli klar innan min första dag på praktiken var avslutad. Sara var glad över hur snabb och bra jag var. Hon sa till min mor senare att hon inte träffat en så duktig flicka i min ålder, förutom min syster Salam.
Min syster Salam, som är två år äldre än jag, hade gjort praktik hos Sara två somrar före mig. Hon var 13 år gammal när hon började arbeta som sömmerska för att hjälpa min mor att försörja familjen. Jag minns nu den första kunden som min syster hade. Hon hette Mona och ville ha en kjol. Salam fick 20 lira som ersättning för kjolen. Det var ganska mycket pengar för en fattig familj som vi var.
I dag bor jag i Norrköping och min syster Salam flydde till Kairo när revolutionen hade börjat i Syrien. Salams dotter Reem, som är 19 år gammal nu, flydde och kom hit till mig för fem månader sedan. Hon har sökt asyl i Sverige och väntar på besked. Under dessa fem månader har hon lärt sig läsa svenska helt och hållet själv. Hon kan utan problem uttrycka sig muntligt och skriftligt på svenska. Varje dag skriver hon en ny ordlista. Hennes mål är att bli kirurg, och inte sömmerska som sin mor, eller konstnär som sin moster. En dag frågade hon mig om hon skulle kunna hitta något jobb för att kunna tjäna lite egna pengar.
Ungefär samtidigt behövde min väninna Eva hjälp i trädgården. Reem kom dit och hjälpte henne några gånger. Det var det första jobbet hon fick betalt för i sitt liv. Hon blev så glad över det och ville köpa lite kläder som hon behöver. Jag följde med henne till Myrorna, och där hittade hon en fin röd prickig klänning. När jag tittade på fållen av klänningen såg jag att kanten var vikt och sydd i korsstygn.
Världen är en liten by!
