BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Hur skulle jag kunna hitta bidrag för att genomföra detta evenemang? Jag sökte och letade men utan framgång. Då bestämde jag mig för att strunta i allt och själv betala, för jag tror på konsten. Jag försökte hitta billiga saker på second hand men lyckades inte. Det jag behövde mest var ett klädskåp tillräckligt stort för att en människa ska kunna stå och dansa i.

Efter några dagars sökande fick jag tips av en vän, som äger ett tryckeri, om en snickare som kunde tillverka ett klädskåp. Vännen skjutsade mig till snickaren Bassam i Ingelsta och jag fick beskriva och skissa upp vad jag behövde.

Bassam var en mycket trevlig person som också kom från Syrien. Han visade mig runt i sin verkstad. I en hörna hade Bassam ett litet mysigt rum. Jag tjuvtittade lite och då log Bassam blygt och berättade för mig om sin musikstudio. Där hade Bassam en luta och en enkel ljudinspelningsutrustning. Han brukade spela musik och sjunga på sin fritid.

Bassam tillverkade ett jättefint klädskåp till föreställningen. När han fick veta att jag inte hade något stöd eller bidrag för evenemanget blev han upprörd och berättade om sin dröm att bli musiker. Han berättade hur mycket han tyckte om konst men att han tyvärr inte kunde försörja sig och sin familj på det. Därför skaffade han sig ett annat yrke som snickare och förpassade musiken till att vara en hobby.

Bassam ville inte begära mer än de faktiska kostnaderna för sitt arbete. Han visade mig alla kvitton på material som han köpt för att bygga klädskåpet och jag behövde bara betala de kostnaderna. Han ville uppmuntra mig att fortsätta mitt arbete att visa konst från andra länder.

Jag kommer ihåg vilket fint jobb han gjorde och vilken fin människa han var. Föreställningen ”Garderob” blev en väldig succé och publiken applåderade för Diaa och Eliza under flera minuter.

Efter några månader var jag på tryckeriet igen för att trycka affischer och flygblad till en ny utställning. Jag såg en stor bild på Bassam som kom ut från skrivaren. Jag log när jag såg hans leende och väntade på att se hela bilden komma ut. Jag blev chockad när ett svart band började synas på bilden, snett över vänstra sidan. Det är den symbol som ofta finns på bilder när någon dött!

Vad hade hänt? Jag kunde inte tro det! Bassam var en ung man. Jag frågade min vän som äger tryckeriet, som svarade att Bassam blivit mördad!  Jag kunde inte tro det. Vem kunde döda denna fina människa och varför!?

Dödsfallet hade varit omskrivet i olika medier i Norrköping och jag hade läst om det men jag föreställde mig aldrig att Bassam var offret i historien.

Jag hade tänkt sluta denna krönika på ett annat sätt. Men på grund av att jag nu, medan jag skriver, fick ett mejl som informerar om att ETC Norrköping kommer att lägga ned och att jag därmed inte längre kommer att skriva fler krönikor, känner jag mig ledsen. Och börjar undra varför alla fina saker plötsligt försvinner ur våra liv, och vad kan vi göra åt detta? Punkt, slut.