Krönika. .

2016-10-30 06:41

Var och en sköter sitt

Familjen glömde nog aldrig branden. Men kanske inte heller gåvorna. Omtanken. Viljan att hjälpa.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

När höstmörkret faller sitter jag inne i värmen och broderar bonader med gamla hederliga svenska visdomsord. Jag använder bara äkta material, som lin och ull. Alla garner är växtfärgade och ekologiska. Hörnen är politiskt korrekta. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


I snirkliga bokstäver broderar jag sådant som alla redan vet. 

"Var och en sköter sitt" är min favorit. "Så roligt ska vi inte ha" är också bra. Varför inte klassikern "Som man bäddar får man ligga". Just nu jobbar jag med "Här äter vi upp det som ligger på tallriken". 

Kulturarvet är härligt, eller hur. Men ger möjligen en viss bismak. 

I själva verket en ganska kraftig sådan. 

Svensk socialpolitik bygger på att alla medborgare ska kunna vara självständiga och oberoende. I folkhemmet skulle vi slippa vänta på andras godtycke, slippa be föräldrarna om studielån och barnpassning, slippa förnedra oss. Tanken är, i djupaste mening, god. En stat bör bedömas utifrån hur den tar hand om sina svagaste. Resurser ska fördelas så att de kommer alla till del. Och så vidare. Jag är den sista att invända. 

Bonadernas texter handlar om en mer subtil problematik, eller kanske bieffekt, av ett samhälle som har låtit professionalisera den mänskliga omsorgen. För vad händer när en människa inte orkar? När saker och ting har gått för långt? Jag talar inte om vad som händer inom socialtjänst och vårdapparat; jag talar om vad som händer med oss, var och en. 

Som medmänniskor. 

Under min uppväxt hörde jag ofta berättas hur ett hus brunnit ner i den lilla småländska byn där min mamma växte upp. Det måste ha varit på 40-talet eftersom mamma minns. Röken stod svart som en pelare mot himlen och paniken steg. 

När huset brunnit ner var allt, absolut allt, borta. Någon försäkring fanns inte. Familjen fick bo i ett uthus medan de sparade ihop till en ny bostad. Byborna samlade ihop vad de kunde avvara och gav till de olycksdrabbade. Mormor gick dit med sina finaste blommiga koppar och bästa tallrikar. 

Familjen glömde nog aldrig branden. Men kanske inte heller gåvorna. Omtanken. Viljan att hjälpa. 

De senaste åren har jag själv behövt hjälp. Jag har mött dem som samlat ihop allt de kunnat avvara och gett det till mig, utan skuld. Skatter i form av handfast handling och ovärderlig förståelse. 

Men alltför ofta har jag i stället känt en krypande känsla av att andra är rädda för att bli inblandade. Ett underförstått kontrakt som bygger på just att var och en sköter sitt. Som om svårigheter skulle smitta. 

Jag vet att jag inte är ensam. Flera jag mött vittnar om samma sak; den som behöver hjälp, framför allt den som säger det högt, hamnar lätt i kylan. Det är fullt vid tv-sofforna på fredagskvällarna och lika fullt i familjebilen på semestern. 

Men hur ska vårt samhälle bli humant om vi inte är humana mot varandra? Om vi inte dagligen övar upp vår medkänsla och fördjupar vår förståelse? 

Det är dags att se över vad som står på våra bonader. Själv har jag hängt upp en som vänder upp och ner på hela jantelagen: 

Kärt öga ser ingen brist. 

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Att löven snart faller av så att jag äntligen får se grenarna. 

Sämst just nu: Att den annalkande kylan utgör en livsfara för alla som saknar ett hem.