Krönika. .

2016-06-12 06:13

Vad kostar det att sitta på en bänk?

Ett hav av bänkar. När jag tänker på det här känner jag mig urgammal. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

När jag var femton år åkte jag för första gången till Göteborg med tåg. Då bodde jag i en liten västgötsk byhåla och att åka till Göteborg var att komma ut i världen. Jag var nervös. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Mitt tydligaste minne är ett hav av bänkar. Mörkt målade, tunga bänkar av dubbelsidig sekelskiftesmodell. Många, många bänkar fulla av människor som skulle resa. Väskor och hundar, barn och fastrar som drack kaffe ur termosar. Andra som satt och väntade på dem man möter på stationer, arbetskamrater och älskare. Vissa grät, andra log inåtvänt. När deras tåg ropades upp lämnade de sin plats på bänken och någon annan satte sig där. 

Ett hav av bänkar. När jag tänker på det här känner jag mig urgammal. Eller som om jag beskriver en plats långt, långt borta. Centralstationen i Nairobi. En vänthall i Landet Bortomstans. 

Trettio år senare undrar jag vad det kostar att sitta på en bänk.  

Om man inte har haft turen och snabbheten att få en av de få sittplatser som trots allt finns, kan man lätt räkna ut det med en miniräknare. En kopp kaffe på en större kafékedja kostar mellan trettio och fyrtio kronor. Kaffet tar kanske en kvart att dricka ur så en liten längre väntan kan tänkas kräva två koppar och en bulle? Sedan kommer den krypande känslan av att sitta och snylta på övertid. 

Nu gillar jag kaffe och sitter gärna på kafé. Kaféer och restauranger har alltid funnits där människor ska resa. Problemet är att dessa kaféer, restauranger och affärer upptar allt mer av den yta som vi fram till för några år sedan uppfattade som allmän. Var och en kan välja att dricka sitt kaffe hemma vid köksbordet, men den som ska resa kan inte längre välja. Inte om alla sittplatser villkoras av att man köpt något. Man kan välja att stå, men bara om man reser frisk, pigg, utan treåringar eller rullatorer och har en modest väntetid. 

Det allmänna utrymmet genomgår en kommersialisering utan dess like. Vill man gå lite längre, det vill säga ut genom stationsdörrarna, ser det likadant ut där. Det är svårt att hitta någonstans att sitta. Vila. Vänta. 

En bänk säger mycket om samhället där den står. Den berättar vem som är önskvärd, inbjuden och prioriterad. För varje bänk som plockas bort och ersätts med en kaféstol där man måste betala för att få finnas till, försvinner ett utrymme som gynnar oss alla. En mötesplats för oss som inte är de mest köpstarka, vi som bara skulle möta en kompis vid tåget. 

Så skapas segregation. 

Hur gör man då motstånd? Låt oss vara överens om att det är ett dåligt alternativ att sluta resa. Att vara ovänlig mot kafépersonalen är en lika usel idé. Det bästa motståndet görs alltid genom att visa på alternativ. Civil olydnad i konsumtionssamhället handlar om att gradvis begränsa sin konsumtion. Ett sådant beteende kan kräva en större engångsinvestering, som en riktigt bra termos. 

När termosen väl är inhandlad och fylld med något varmt, försök att hitta en bänk, plocka upp din matsäck, vänd dig till grannen och säg det som behöver sägas: 

– Jo, jag tänkte på det att vi har rätt att sitta här. Får det lov att vara en pepparkaka? 

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Mina nya vänner från Damaskus som delar med sig av sin matkultur.

Sämst just nu: Den hotande svälten i Damaskus.