Krönika. .

2016-11-06 06:37

Underhållning som inte borde vara det

Man lär väl inte direkt minnas Donald Trumps politiska budskap.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag har aldrig hängt så mycket på amerikanska mediesajter som den här presidentvalshösten.

Som vanligt klickar jag fram Donald Trumps senaste bravader och blir inte längre förvånad. Ändå sitter man ju där med hakan hängande och bara: Hur är det här möjligt? Hur är han möjlig? Och ännu värre, hur kan så många vilja ha honom till USA:s president? Obi-Wan Kenobis ord från Stjärnornas krig letar sig fram ur minnet: Vem är galnast, dåren eller den som följer honom?

Det är lätt att raljera över Donald Trumps anhängare som – när de skildras i media – sällan tycks anstränga sig för att modifiera bilden av sig själva. De verkar gilla sin Donald Trump för att han är den han är och för att han inte är som Hillary Clinton och de andra borta i Washington.

Samtidigt blir jag lite orolig för egen del för det är ju exakt därför, om jag nu ska rannsaka mig själv på djupet, som jag själv dras till fenomenet Donald Trump. För att han är som han är. Först trodde jag att jag intresserade mig för presidentvalet därför att inte bara USA:s framtid står på spel utan hela planetens, men nu vet jag inte längre. Till stor del handlar det nog om att få sitta och gapa av förvåning över den här tölpen som man inte kan ha i möblerade rum och som just därför gör sig så illa i de sammanhang där han nu fått förtroendet att verka.

Eller om man vänder på det, att han gör sig så bra där att det blir underhållning av alltihop. Visserligen ofta osmaklig underhållning men det förändrar inte det faktum att allting som handlar om den snubben blir dokusåpa fast på riktigt.

Så fort man ser Donald Trump på tv vet man vem som är the bad guy. Det räcker att lyssna på honom i tio sekunder. Jag tar del av Donald Trump ungefär som när man kollar på något äckelklipp på Youtube, med ena handen för munnen och den andra på datamusen, redo att klicka bort alltihop.

Kan du ärligt säga att du följde det förra amerikanska presidentvalet med lika stort intresse som det här? Jag kan det tyvärr inte. Ska jag vara helt uppriktig, och det ska jag väl ändå, så behöver jag googla fram vem av John McCain och Mitt Romney som var Barack Obamas republikanske motståndare 2012. Jag tillåter mig tro att fler än jag måste kolla upp den saken.

Om fyra år kommer ingen behöva kolla upp vem som kampanjade mot Hillary Clinton 2016.

Man lär väl inte direkt minnas Donald Trumps politiska budskap. Det är ju svårt att hitta ett sådant förutom det där med muren och muslimerna och några grejer till som han tycks ha kommit på i stunden. Det man kommer minnas är honom själv, och det med skräckblandad fascination.

Samma skräckblandade fascination som gör att jag den här hösten följer honom i hasorna via New York Times, Washington Post och andra mediesajter. Varför intresserade jag mig inte lika mycket för John McCain? Eller om det var Mitt Romney. När valet trots allt fortfarande handlade om politik. Varför?

De gjorde inte spektakel av sig själva. Så lyder det fruktansvärda svaret. Och jag ställer nu Obi-Wans fråga till mig själv: Vem är galnast, dåren eller den som följer honom?

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Att jag inte längre får ont i tårna av mina höstskor. Om det är skorna som anpassat sig efter tårna eller tvärtom vet jag inte.

Sämst just nu: Vintertid igen. Den redan tidiga skymningen ska tidigareläggas ytterligare. Vem kom på något sådant? Inför sommartid året runt, och sommartemperatur.