Krönika. .

2016-07-10 06:05

Should I stay or should I go?

I Östergötland känner jag ett lugn och en frihet, en plats där jag kan hämta kraft inför nästa äventyr.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag mötte en blick jag inte hade sett på tolv år. Senast jag såg den fick jag en kram, ett avgångsbetyg och ett hjärtligt ”lycka till” i livet. Nu satt vi i motsatta ändar av kupén på tåget mellan Uppsala och Linköping, och vid slutstationen bytte vi några ord på perrongen. 

– Hej Gustav, vad kul att se dig! Hur går det med allt? 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Trött och eländig efter två veckors resande var det inte läge för en detaljerad redogörelse av de senaste tolv åren, men en liten uppdatering kände jag mig skyldig att ge. Hon var ju trots allt min klassföreståndare och favoritlärare i högstadiet, hon som pushat min kreativa sida och sen dess följt min utveckling på avstånd.    

– Jorå, det rullar på. Jobbar med ett stort dokumentärfilmsprojekt om medieaktivister och filmade i Turkiet nyligen.  

– Vad roligt! Men var bor du nu? 

– I Linköping, men jag har kontoret i Norrköping.     – Jaha, det var oväntat. Du känns ju så internationell.

Hon hade onekligen en poäng. Direkt efter gymnasiet lämnade jag hemstadens winnerbäckska vardagstristess för tre års journalistik och filmstudier i Chicago. Jag har filmat rockturnéer i Kalifornien, demokratiprotester i Hong Kong och duckat för tårgas i Rio de Janeiro. Jag har flugit och flängt, men Östergötland har alltid varit hemma. Min bas. Min vardag.  

Jag får frågan med jämna mellanrum, alltid ställd med nyfiken förvåning.  

– Men varför är du kvar i Östergötland? Du som håller på med media borde flytta till Stockholm eller Göteborg. Eller Berlin. Eller Hollywood...

Svaret är inövat. 

– Jag trivs här.

Det har inte alltid varit så, men nu menar jag det verkligen. 

Jag är stolt över min stad, mitt län, mina rötter, min dialekt, men det handlar inte om dumdryg lokalpatriotism där jag på allvar hävdar att Östergötland är världens bästa och roligaste plats. Långt därifrån. Däremot finns en genuinitet och en nykter självdistans hos människorna som jag uppskattar. Man vet vem man är, var man är, och vad man har för förutsättningar att jobba med, oavsett om det gäller att skapa ett rikare kulturliv, bättre integration eller, som vi i filmfolk, en levande filmbransch. En insikt om att vi aldrig kommer bli en världsmetropol, men en vilja och ett driv att alltid göra vårt län lite finare, lite bättre, lite roligare att leva i. Och jag försöker hjälpa till så gott jag kan. 

Personligen får jag lätt ångest av stressen i Stockholm, känslan att staden och dess människor alltid är på väg någon annanstans eller vill vara någon annan. Jag gillar Göteborg, men bakom den avslappnade fasaden upplever jag ett ocharmigt mindervärdeskomplex och självhävdelsebehov gentemot huvudstaden. I Östergötland känner jag ett lugn och en frihet, en plats där jag kan hämta kraft inför nästa äventyr. Man får vara sig själv, behöver inte låtsas. Jag säger inte att jag aldrig kommer flytta, men jag kommer aldrig fly från någonting igen. Eller som jag svarade min gamla högstadielärare där på perrongen:

– Man kan vara internationell i Östergötland också. 

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Att storasyrran med familj flyttat hem från storstan till slätten. 

Sämst just nu: Brexit och Boris Johnsons kortsynthet. Karln riskerar en hel generations framtid för personlig vinning.