Det gäller att svara rätt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Något som började som en rättighet har blivit kravfyllt för väldigt många. Låt oss därför sätta saken i sitt sammanhang.
1938 införs två veckors lagstadgad semester i Sverige för så gott som alla anställda. 1951 blir veckorna tre och 1963 blir de fyra. Semesterlagen riktar sig särskilt mot arbetargrupperna eftersom tjänstemän och chefer redan tidigare haft semester. Ett par veckors ledighet förs fram som en medborgerlig rättighet med social utjämning som mål. Vi tillhör alla det gemensamma folkhemmet och alla ska ha samma möjligheter till vila och rekreation.
Semestern är knuten till industrisamhället där man får lön i pengar som kan omvandlas till fritidsrelaterad konsumtion som kultur, sport och inte minst resor. Lönerna höjs i den växande ekonomin och pengarna räcker – för första gången – till mer än mat på bordet. Många sparar ihop till sin semester, ofta upp till ett år. Semestern bekostas kontant, annars återstår att stanna hemma.
En cykelsemester med tält är det rimliga alternativet för de allra flesta. Den som hade tillgång till en kolonilott kan ta bussen dit. Kommuner upplåter också oländig mark utanför städerna där arbetare kan bygga sin egen lilla sommarstuga efter ritningar i Allers eller Teknik för alla. Alla ska kunna ha semester.
Nu är det inte 30-tal längre. Men när det gäller semestern har vi hamnat väldigt långt bort från "medborgerliga rättigheter med social utjämning som mål." Semestern verkar snarare handla om att "konsumera rätt upplevelser i tillräckligt hög takt". Medan några stänger ute alla andra i sin jakt på att upprätthålla myten om den lyckade sommaren, går andra av på mitten i sina försök att skicka barnen till skolan med åtminstone ett fullgott svar på vad de gjort i sommar. Några når inte ens fram till startlinjen, har ingen att åka med eller till.
Kan vi inte hjälpas åt i stället? Dela upplevelser i stället för att konsumera dem? Göra på ett annat sätt?
Låt oss inspireras av Sven Eriksson. I början av 60-talet arbetade han som verktygsslipare vid CVM i Malmslätt utanför Linköping. Om han gillade jobbet eller inte är det ingen som vet, men sina arbetskamrater tyckte han om.
Så blev det semester.
Sven köpte rivningsvirke, plankor och tjärpapp från Finspång och fraktade det i roddbåt över Näfsjön till en tomt som han arrenderat av en gammal bekant. Det blev många lass. Mycket rivningsvirke. Många rostiga spik att dra ut, en efter en. Men Sven var lycklig, för det var semester och han bestämde själv.
Sedan byggde Sven en liten sommarstuga med två rum och kök, utan uppvärmning, eldstad eller elektricitet, inredd med släktingars avlagda möbler. Alla som ville var välkomna dit. Maten lagade hans fru Greta på ett tvålågigt primuskök. I köket fanns en lucka i golvet där kaffegrädden och smöret förvarades.
För Sven var det semester att ge sig själv ett uppdrag och fullfölja det. Det var hans medborgerliga rättighet.
