BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

För mig handlar det om den gången jag som sjuåring vid matbordet frågade mina föräldrar hur många gånger de hade knullat. Eller när mitt nioåriga jag tyckte det var en bra idé att krossa min farmors grannes alla fönsterrutor. Eller när jag i ett slagsmål i femman spottade en pojke i ansiktet, kallade honom ”bögjävel” och gav honom en rejäl blåtira.

Tror aldrig jag sett mina föräldrar så arga, ledsna och besvikna. Går heller inte att glömma alla de svåra stunder jag inte varit där tillräckligt för mina syskon, föräldrar, vänner eller min partner. Eller sårat dem med saker jag sagt och gjort. De detaljerna behåller jag dock för mig själv.

Angående stora livsval känner jag däremot inte mycket ågren, förutom att jag slutade med ishockeyn för tidigt. Jag fullkomligt älskar sporten och kan än i dag, 15 år senare, sakna spelet. Då intalade jag mig själv att jag inte riktigt passade in. Att jag innerst inne var en svår konstnärlig själ som inte trivdes med den bitvis hårda hockeyjargongen i omklädningsrummet.

Men det är en ren efterhandskonstruktion. Sanningen är den att vi fick en ny tränare den säsongen som jag inte kom överens med. Jag skulle troligtvis flyttas ner till B-laget och för att undvika skammen la jag helt sonika av. Jag hade helt enkelt inte huvudet för att kriga tillbaka min plats. Nu hade det troligtvis inte blivit något hockeyproffs av mig i alla fall. I stället har jag fått uppleva konserter, festivaler, fester, fotbollsmatcher, resor och äventyr som jag inte kunnat om jag behövt träna sju dagar i veckan, året om. Identitetsbyggande erfarenheter som jag aldrig hade velat vara utan. Men ändå, jag kan fortfarande ligga vaken och undra hur bra jag kunde ha blivit.    

Med åren har jag blivit ganska duktig på att förstå mina 7-, 11- och 15-åriga och äldre jag, vad jag visste då och varför jag agerade som jag gjorde. Det gör det lättare att hantera skammen, ångern och – viktigast av allt – att lära mig av mina misstag och bli tillfreds med mina beslut.

Och jag kommer göra samma sak i framtiden med mitt nu 29-åriga jag. För jag gör fortfarande misstag. Beter mig illa ibland, sårar människor i min omgivning. Och jag kommer fortsätta att göra det. Aldrig med vilja, så klart, men det är en oundviklig del av att vara människa. Livet är ett intrikat system av relationer och sociala förväntningar. Ett känslomässigt minfält där det är omöjligt att inte trampa snett ibland.

Det kan till och med vara nödvändigt att ibland kasta sig raklång över den minerade marken för att verkligen känna hur det riktigt bränner i hjärtat. För hur ska man annars lära sig? Hur ska man annars veta vad det innebär att leva? Det enda vi kan göra är att försöka att aldrig trampa på samma mina två gånger.