Krönika. .

2016-11-27 06:08

På studiebesök i resten av Sverige

Det var länge sedan jag kände ett sådant lugn i själen. Så här vill jag leva jämt.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag besökte Norrlands inland nyligen och den lilla byn Hocksjön i Ångermanland. Där bor min flickväns morfars syster Inga, 85, ensam på en liten 1800-talsgård.  


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Mobiltäckningen och nätet försvann strax efter att vi lämnat E4:an vid Sundsvall. Jag gled runt i samma långkalsonger i fyra dagar, duschade inte på tre. Håret och kläderna luktar fortfarande rök från lägerelden som vi gjorde upp efter en lång skogspromenad genom decimeterdjup snö. Vi bakade tunnbröd, fiskade, åt älgstek och spelade Alfapet. Tiden saktade ner, klockan glömdes bort och fyra dagar kändes som två veckor. 

Det borde vara mardrömmen för en stadsunge som jag, men jag ville aldrig åka därifrån. Det var länge sedan jag kände ett sådant lugn i själen. Så här vill jag leva jämt.

Tidigare i höst sändes Po Tidholms dokumentärserie Resten av Sverige på SVT.  Den handlar om en landsbygd i förändring, en plats stadsborna vill bevara som semesteridyll, men där få längre kan eller vill bo året om. Tidholm besöker platser som Pajala, Edsele och Valdemarsvik, där skrala jobbmöjligheter, stor utflyttning och nedmonterad samhällsservice gjort att bygderna utarmas i en eskalerande takt. 

Serien fyllde mig med vemod. Jag har alltid bott i staden, men vill ändå hävda att jag har en genuin relation till landsbygden. Mitt efternamn kommer från Skoga gård i byn Älvkarhed i Hälsingland, där släkten på mammas sida bott sedan 1700-talet. Jag och mina systrar spenderade alltid julloven och halva somrarna med våra kusiner på gården. Resten av skolloven var vi hos min farmor på vischan på norra Öland. På somrarna badade vi i vikar turisterna aldrig hittade och på sportloven åkte vi skridskor på Alvarets frysta pölar. 

Hocksjön är ett typiskt ställe som hade platsat i Resten av Sverige. Några glest liggande gårdar belägna ett par mil från Ramsele där närmaste skola, affär och vårdcentral finns. Närmaste sjukhus i Sollefteå hotas av nedläggning och då måste Hocksjöborna ta sig 20 mil till Sundsvall om något händer. 

I bergen runt byn har ett kraftbolag nyligen smackat upp Skandinaviens största landbaserade vindkraftpark. Vid den tidigare orörda milsvida horisonten trånar nu 146 vindsnurror upp sig. Deras rytmiska swooshande bryter stillheten. Synd att förstöra en sådan vacker natur, tänkte jag. 

Inga, 85, höll inte med. 

– Jag tycker det är jättebra! Äntligen har vi fått ordentliga vägar och fiberanslutning här ute. Det gör det mycket lättare att bo kvar. 

Och då skäms jag för min aningslöst urbana elitism. För trots min nära relation till landsbygden har jag faktiskt aldrig bott där. Aldrig haft tre mil till skolan, behövt köra två timmar till jobbet enkel resa, fått fåren rivna av en varg eller huggit ved för att klara vinterkylan. Mina åsikter i landsbygdsfrågor betyder ingenting. 

Så förlåt till alla er som bor i Hocksjön, Löa, Svabensverk och alla andra idylliska bygder jag har passerat med bilen och hävt ur mig: "Vackert, men fy fan för att bo här året om". Ni är hjältar.  Och någon dag hoppas jag bli er granne.  

Gustav Skogens 
Dokumentärfilmare, frilansande medieknegare, journalist och student