Krönika: Ord är också handling

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Verbala kränkningar, på gatan, på arbetet eller på nätet. Näthat och näthot. Det är ord och företeelser som bara blir vanligare och tillåts breda ut sig i det offentliga rummet. Först när något upplevs som extremt, tycks vi reagera, som när en minister kränks. I annat fall verkar det som att vi har lurat oss själva med att tro att det kanske inte är så farligt, eller att det är något man får räkna med beroende på vad man arbetar med. 

Socialsekreterare, lärare, journalister. Listan kan säkert göras lång på särskilt utsatta yrken. Om det ens har med yrken att göra. Jag har själv insett hur galet jag efter ett tag tänkte. ”Jo, men jag blev ju bara kallad xxx (stoppa här in valfritt kränkande uttryck för egen igenkänning), det betyder ju inget egentligen. Jag bryr mig inte”. Jo, det gör det. Och jo, jag brydde mig. 

Det viktiga är att inte börja acceptera en viss jargong, ett språkbruk eller samtalsklimat. Det viktiga är att förstå att ord också är handling. Och det viktiga är att möta upp med motstånd. 

När Delmon Haffo uttrycker att det skulle vara ok att använda kränkande ord om socialförsäkringsministern så länge det inte hörs offentligt, sätter han fingret på något viktigt. I det tysta skapas kulturer som kanske aldrig når den hatades öron, men som legitimerar ett sätt att prata om andra människor och som i förlängningen avhumaniserar den man hetsar mot. I Haffoklippet hör man en publik som skrattar med, men man hör också något annat – tystnad. Jag tänker på det efteråt. Ingen säger åt honom att lägga av. Kanske är det av chock, kanske är det av rädsla för att vara ensam i att inte vilja ställa upp på hatet.   

Och så hittar jag plötsligt Facebookgruppen ”Jag är här!” som skapades i våras och nu har över 11 000 medlemmar. Det är en grupp där man hjälps åt med att stå upp mot rasism och sexism i kommentarsfält på nätet. Genom att använda hashtaggen #jagärhär visar man både näthatarna och andra från gruppen att man ser, reagerar och agerar. Hatspridarna ska helt enkelt inte få stå oemotsagda och det är lättare att göra något när man är många som gör det ihop. Idén är lika enkel som genial. 

Jag tänker fortfarande på de gånger jag själv och vänner till mig har fått utstå hat på jobbet. Jag tänker på vilka ord och uttryck som efter ett tag tolererades och därmed accepterades. Det är ju det vi signalerar om vi tysta tillåter dem användas.