2017 är här och sällan har väl fler varit mer lättade över att ett år äntligen är över än glada att ett nytt börjat. Många kommer minnas 2016 som året då många legendariska musiker och skådespelare tackade för sig. Året smygstartade redan dagarna innan nyår 2015 med Lemmy Kilmister, fortsatte med David Bowie och Alan Rickman i januari och avslutades med George Michael, Carrie Fischer och Debbie Reynolds i mellandagarna. Däremellan hann 2016 ta ifrån oss bland andra Prince, Guy Clark, Glenn Frey, Merle Haggard, Phife Dawg, Olle Ljungström, Freddie Wadling, Josefin Nilsson, Leon Russell, Sharon Jones, Maurice White och Leonard Cohen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Tråkigt och ledsamt när någon går bort, så klart, men när det kommer till människor jag inte känner personligen, även de vars konstnärliga gärning betytt mycket i mitt liv, är jag inte speciellt blödig. Enda gången jag faktiskt fällt en tår över en kändis var när Bruce Springsteens vapendragare Clarence ”Big Man” Clemons saxofon tystnade 2011. När legendarer dör försöker jag i stället glädjas åt den långa tid vi fick tillsammans eftersom den kunde varit mycket kortare. För synar man listan ovan handlar det, med några undantag, om människor som a) var gamla b) har levt hårda rockstjärneliv eller c) varit både gamla och levt hårda rockstjärneliv. Så i stället för att bli en i raden av Janis Joplin, Jimi Hendrix, Amy Winehouse, Keith Moon, Jim Morrison, Heath Ledger, Sid Vicious och Mama Cass som brände ut sig alldeles för tidigt, så överlevde dessa de hårdaste drogåren och gav oss decennielånga kulturgärningar. Så tack, och vila i frid.
Varje gång ett nytt prominent dödsbud nått oss under året har internet svämmat över av vackra hyllningsartiklar och sorgesamma statusuppdateringar, men också av vädjanden att 2016 borde tagit antingen a) flickidolen Justin Bieber eller b) dokusåpafamiljen Kardashian av daga i stället. Jag tycker inte heller om varken Bieber eller Kardashians, men jag blir trött på dessa till synes oskyldigt humoristiska önskemål.
Om man bortser från den uppenbara osmakligheten i att önska livet ur människor man aldrig träffat så har jag oerhört svårt att förstå hur snubbar – för det är nästan alltid snubbar – kan bli så oerhört provocerade av artister som gör tonårsmusik de inte tycker om eller av personer som spelar roller av sig själva på tv. Om du inte gillar musiken, lyssna inte. Om du inte gillar tv-programmet, titta inte. Ibland är det inte svårare än så.
För jag lovar, världen kommer inte bli bättre för att Bieber eller hela Kardashianfamiljen dör. Vi kommer inte få tillbaka Bowie eller Carrie Fischer. Posten kommer inte sluta att tappa bort dina paket, snön kommer fortfarande bli till slask och ditt favoritlag kommer fortsätta förlora viktiga matcher. Aleppo kommer inte sluta brinna, högervindarna inte sluta blåsa och klimatet inte mirakulöst kyla ner sig. Så hata mindre, älska mer. Det kommer kanske inte heller att rädda världen, men det kommer i alla fall göra din egen värld lite bättre.
