Krönika. .

2016-10-16 06:37

Kast med liten livsboll

På bemanningsföretagssvenska skulle jag nog kallas en multitasker.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag känner mig periodvis helt borta och oinspirerad. Dagar, veckor, ibland månader då jag bara vill ge upp, klippa mig och skaffa ett riktigt jobb. Ett sånt där mytomspunnet med schemalagda fikaraster, lediga helger, tjänstepension, övertidsersättning och kollektivavtal. Som gör att jag kan flytta ur ettan med kokvrå, kanske kan bilda familj före 40 och inte ta med mig studieskulden i graven. Eller bara sälja det lilla jag äger, flytta till en söderhavskoja och leva på fisk och kokosnötter tills CSN har glömt att jag finns. Som ni kanske gissat är jag mitt i en sådan period just nu. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


På bemanningsföretagssvenska skulle jag nog kallas en multitasker, en som älskar utmaningar och klarar att ha många bollar i luften. Jag driver eget medieföretag, har flera parallella filmprojekt kryddat med fyra ideella styrelseuppdrag. Jag håller thaiboxningspass på onsdagskvällar, råddar ett fotbollslag, pluggar halvtid och tragglar med en ofärdig D-uppsats. Lägg därtill tidspusslandet i ett distansförhållande och ambitionen att bli min snart 3-åriga systerdotters favoritmorbror (där konkurrerar jag i och för sig bara med mig själv) så förstår man att det blir många bollar att jonglera. Då är det lätt att tappa några stycken.  

Samtidigt är problemet inte mängden bollar i sig, utan när bollarna som från början var mjuka och greppvänliga sakta förvandlas till hala blykulor. När det jag från början gav mig in i med genuint engagemang och passion blir hängande oavslutat och oinspirerat. 

Jag är långt ifrån unik. Vi känner nog alla igen oss i navigerandet i livets stormiga bollhav, den ständiga dragkampen mellan vad man måste, borde och vill göra. Vad man måste och borde är ganska lättidentifierade: betala räkningar, ringa farmor oftare, träna mer och äta mindre. Det är svårare att veta vad man faktiskt vill. 

Många jag möter säger till mig: ”Men gud vad roligt att få hålla på med det du älskar. Modigt att du vågar satsa på din passion. Jag är så avundsjuk!” Vad de inte vet är att jag i dessa personliga kristider inte är helt säker på att film faktiskt är min passion och det jag ska syssla med resten av livet. Visst, jag är bra på det, oftast är det till och med riktigt roligt, men älskar jag det? Just nu är jag inte säker.  

Över huvud taget är jag – förutom mina närmsta vänner och familj, min flickvän, Dunderklumpen och Linköpings hockey club – inte helt klar över vad jag faktiskt älskar i livet. Åtminstone inte villkorslöst. 

Men det är okej att inte veta. Att inse att livet är en ständigt sökande process där man ibland måste välja vilka livsbollar som är värda att jonglera vidare med och vilka man ska kasta tillbaka i bollhavet. De finner kanske ett bättre hem hos någon annan?  

Jag har gått igenom den här processen några gånger och brukar komma ut med ny inspiration på andra sidan. Oftast hjälper det att bara få spy ur sig allt, klaga och gnälla för någon som orkar lyssna. Och att få skriva av sig i en krönika är rena terapin. Känns redan bättre. Tack för att ni lyssnade. 

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Stures dansorkester – Tillvaroturist. Inte ny, men en låt jag alltid finner tröst och styrka i när jag tvekar på mina livsval.

Sämst just nu: Att jag fått ännu en cykel snodd. 

Gustav Skogens 
Dokumentärfilmare, frilansande medieknegare, journalist och student