Krönika. Vesna Prekopic.

2017-01-29 06:45

Kärlek i stället för hat

För ett år och en vecka sedan mördades en livsglad, omtyckt och kärleksfull nyss fyllda 15-åring.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag tänker ofta på döden. Inte den som kommer med ålderdom eller sjukdom, men den som kommer ur viljan att skada, döda. Den som kommer för att ett liv värderas så lite. För ett år och en vecka sedan mördades en livsglad, omtyckt och kärleksfull nyss fyllda 15-åring. Robin Sinisalo och hans äldre bror Alejandro sköts på eftermiddagen den 19 januari 2016 utanför sitt hem i västra Stockholm. Robin dog, Alejandro fick livshotande skador, men överlevde. Jag kände Robin, han var elev på skolan där jag var rektor. Det som hänt var ofattbart. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Dagen efter, krishantering på skolan och en överväldigande overklighetskänsla parallellt med att befinna mig i den verkligaste av världar. Jag kunde länge inte sluta tänka på honom, på hans familj, på hans mamma Carolina Sinisalo. Tänker fortfarande. En mamma som känner med en annan mamma. Den svarta, avgrundsdjupa sorg som Carolina inte lät sig övermannas av, använde hon i stället som motor. Hon har sedan mordet på sin son lagt ner sin själ i att arbeta för att få slut på gatuvåldet. Hon föreläser, intervjuas i tidningar, är med i tv-soffor och pratar i radio om det som hänt, det som måste sluta hända, men som fortsätter hända. Senast för två veckor sedan mördades 16-årige Ahmed Obaid vid en busshållplats i Rosengård i Malmö. En förstaårselev på gymnasiet som drömde om att bli läkare.   

Jag beundrar Carolina Sinisalo för att hon orkar, men jag förstår inte alltid hur hon orkar. Eller det gör jag ju. Hon har inget val. Det är för sina barns skull, för Robins skull, för Alejandros skull, i förlängningen för alla andra barns skull. Samhällets gemensamma barn. 

I samband med att det är ett år sedan Robin dog intervjuas hon i lokaltidningen. Jag läser andäktigt. Hon har under hösten tillsammans med Alejandro startat organisationen Fuck våldet, för att bekämpa gatuvåldet. För att väcka opinion, för att mana till politisk handlingskraft, för att få vuxna att vara vuxna. Alejandros ord i artikeln ringer i mina öron: ”Om de ger dig hat dödar jag det med kärlek. Jag har bestämt mig för att inte bli bitter”. 

Två dagar före årsdagen av Robins mord lyssnar jag på P1:s program Kropp och själ, som handlar om våld som smittar. Carolina är med, får frågan vad som hänt med henne det senaste året. Hon har blivit en annan människa, säger hon, en som lever utan glädje i livet. Jag lyssnar på hennes lugna röst, hur hon säger att hon fastnat i sorgen, att hon är kvar i den 19 januari 2016. Ändå fortsätter hon offentligt prata om Robin så mycket hon kan, påminner ständigt om att vi tillsammans måste enas mot våldet. 

Kärlek i stället för hat. Ljus i stället för mörker. Hopp om framtiden. Det låter svårt, men om Carolina och Alejandro klarar det, klarar vi andra det också.

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Att nya säsongen av Homeland äntligen har börjat

Sämst just nu: Att amerikanska presidentinstallationen inte var en ond dröm och att cirkus Trump bara fortsätter. 

Vesna Prekopic
Vesna Prekopic 

Musikredaktör på webmagasinet Hymn och uppväxt i Hageby.