Krönika. .

2016-12-25 05:06

Jag sitter på din axel – glöm inte det

Förändring är det enda konstanta. Allt omformas, smälter samman, växer och dör.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det är lite underligt hur allt förändras. Tiden rusar förbi likt en stormvind först efter att den orsakat lite att ta hand om. Vännerna har skaffat sig nya bekantskaper, allt som en gång var, är nu passé och strävan efter nya möjligheter tar plats. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Det var på ett kafé i Uppsala som jag plötsligt fick insikt i vad jag hade gett mig in på. Ska jag flytta? Till en ny stad? Kommer jag klara mig? Hjälp mig någon!

Jag var väl inte ensam om den förändringen. När antagningsbeskeden skickades ut i somras tog flera unga vuxna beslutet att flytta, men det ligger en skräckblandad förtjusning i att bege sig ut. Jag var den som bestämt trodde på att detta skulle innebära ett evigt farväl. "Hej då vänner, nu ses vi aldrig mer. Tack för den här tiden." En rädsla för att bli övergiven och bortglömd låg som en liten klump i magen. För mig blev det även den tidpunkt i livet när det officiellt var dags att ta mig an vuxenrollen. Jag var livrädd för ansvaret. Jag har fortfarande inte lyckats lista ut vem jag är och vad jag vill. Inte minst vad jag vill viga mina 46 år innan pension till. Om 10 år kanske jag sitter och läser detta och har funnit alla svar eller möjligen finner jag dem aldrig. 

En ny stad kräver nyfikenhet och vaksamhet, nya studier kräver uppmärksamhet och en hel del ansvar. Oron som fanns där kryper sig på än i dag. Vad kommer det bli av mig? Tog jag rätt beslut? Kommer jag att klara mig ensam? Jag tänker tillbaka på de sista samtalen före flytten. Vännerna som försäkrade mig om att de finns där, bara ett samtal bort och en vuxenhand som reducerade ovissheten med orden "Jag sitter på din axel, glöm inte det."  

Jag ogillar förändring men på något vis har jag också lyckats inse att det är viktigt, kanske till och med livsviktigt. Det är sällan bekvämt att växa och utvecklas men oftast (eller snarare alltid) värt besväret. De sker ständigt, livets små hopp som gör att jag ibland tappar fotfästet och förlorar den där tryggheten som jag en gång lyckats bygga upp. Oftast är själva förändringen ganska avlägsen och skör. Verkligheten däremot, med alla sina fördelar och nackdelar, är konkret. Förändring är det enda konstanta. Allt omformas, smälter samman, växer och dör. Det är snarare viljan att inte förändras som är onaturlig. För en stund stannar jag till. Det okända är inte längre främmande, det nya är numera bekant och det gamla blir en del av nuet. Jag omfamnas i en kram (inte ett avsked) och blir påmind om orden "jag sitter på din axel". I det lilla vackra förmedlar de ett tryggt "jag lämnar dig inte".

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Danny Saucedos tolkning av Gärdestads ”För kärlekens skull”, i Så mycket bättre.

Sämst just nu: Spårvagnarna som plötsligt är ur funktion så fort snön faller.

Nasrin Mohamoud 
FN-ambassadör, och kultursamhälle- och mediegestaltningsstudent vid LIU i Norrköping.