Krönika. .

2016-06-26 06:45

Jag mötte min egen Tingeling

Efter två träffar undrade vi båda om man kan älska någon efter så kort tid. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

När du kommer till mig så ska jag bjuda dig på något du aldrig druckit förut – mitt egenhändigt gjorda bubbel.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Jag tyckte det lät spännande och synnerligen inbjudande. Jag kände inte Johanna men vi hade varit Facebookvänner i några år och det var där vi nu satt och chattade. Det började med att Johanna uppmärksammade ett tidningsreportage om mig, då jag släppte en bok om min kamp för min dotter med neuropsykiatriska diagnoser. Johanna lade då mitt namn på minnet. 

Sedan en vecka tillbaka hade Johanna desperat ropat på hjälp kring sitt barn med diagnoser. Jag brukar inte ställa upp på gratiskonsultationer men något gjorde att jag den här gången ville göra ett undantag. Jag upplevde en ödmjuk desperation i hennes rop på hjälp som jag inte kunde motstå. Vi bestämde att jag skulle komma hem till henne någon gång i påföljande vecka efter mitt arbetspass.

Det var varmt i luften denna juni månad när jag strax efter klockan 21 gick ut från mitt jobb och tog sikte mot hamnen där hon bodde. När jag närmade mig hennes hus blev jag pirrig. Jag undrade vad jag höll på med – träffa en okänd kvinna så här en sommarkväll. Jag undrade om hon såg mig från sin balkong och jag funderade på vad hon skulle tycka om mig när vi väl möttes. Själv visste jag att det var en riktig skönhet som skulle uppenbara sig, det hade jag ju sett på Facebook. 

Nu var jag framme vid hennes port. Jag tryckte in koden och medan jag gick de 75 trappstegen upp till hennes bostad studerade jag trapphusets magnifika arkitektur av tidigt 1900-tal. Utanför dörren tog jag ett djupt andetag innan jag ringde på. Nu fanns det ingen återvändo, det fick bära eller brista. Johanna öppnade dörren och hon var precis så vacker som jag trott. Jag fick en välkomstdrink som var hennes egenhändigt tillverkade bubbel, samtidigt som jag lite nervöst överlämnade min bok. 

Jag blev guidad in i hennes enorma paradvåning och till slut kom vi fram till köket. När Johanna ville bjuda mig på snacks så hittade hon inte nyckeln till skafferiet. ”Vafan, nyckeln är borta! Hur ska vi då kunna äta? Tacos och dipp som jag tänkt. Jävla unge, hon har gömt nyckeln!” Hon syftade på sitt yngsta barn, Siri, en femårig flicka som brukar gömma saker. Det var i den exakta stunden som jag förstod att hennes beskrivning av sig och barnen stämde. Ett liv i en salig röra som hon gjorde allt för att reda ut. Det var då jag förstod att vi hade mycket att säga, delge och säkert lära av varandra. Johanna hittade till slut nyckeln i Siris byrålåda. 

En vecka senare sågs vi igen och jag blev åter bekvämt inbjuden i den stora våningen och i vardagsrummet satt Johannas äldsta dotter uppkrupen i soffan: ”Lillördag!” sa Johanna och jag hejade lite käckt på den söta dottern som satt där och vinkade lite blygt tillbaka. Till sist hamnade jag och Johanna på balkongen där vi lärde känna varandra i den ljumma sommarnatten. Vi tittade in i varandras ögon och det var då jag förstod att något hände mellan oss. Det var kärlek, en sådan stark kärlek som jag aldrig känt förut.

Efter två träffar undrade vi båda om man kan älska någon efter så kort tid. Vi blev båda förvånade när vi svarade: ”Ja!” i munnen på varandra.  Det kändes både märkligt, overkligt men framför allt underbart! Den dagen flyttade jag in hos Johanna. Övertygelsen i det jag sett när jag tittat in i hennes ögon var likt ett mirakel. En klubba hade slagit till mig i huvudet och jag hade fått en knockout. Eller kanske var det Johanna, min egen Tingeling, som hade strött kärleksglitter i håret. Jag var som förtrollad av hennes charm, humor, intelligens och vackra utseende.

På mindre än ett år har vi gift oss, blivit äkta makar och tatuerat in varandras namn på våra armar. Johanna och jag är runt 50 år. Vi träffades alldeles för sent i livet och därför gasar vi på, då vi inte har någon tid att förlora. Vi gör det vi kan för att sätta vår unika kärlek i det främsta rummet. Vårt hopp om kärlek var ute efter en rad kraschade förhållanden. Därför är det ett mirakel att vi får uppleva det vi gör nu. Vi vet nu att det aldrig är försent. Du kan alltid precis som jag möta en Tingeling i livet!