Så här är det: Vi bevittnar just nu en feministisk milstolpe i modern tid. Personligen är jag besatt av allt som händer i kölvattnet av #metoo med alla vittnesmål, upprop och debattinlägg som formligen forsar fram. Bransch för bransch, yrkesgrupp för yrkesgrupp. Jag läser, lyssnar, delar, river ut artiklar som jag ska spara och visa mina barn när de har blivit äldre – säga ”titta här, det här pågick under er barndom”! Och jag tänker på vidden av det som pågår. Jag tror inte alls som vissa att denna rörelse är på väg att sina, tvärtom är det här bara början. När jag skriver denna krönika har 700 kvinnor anslutit sig till teater- och filmbranschuppropet #tystnadtagning, 690 kvinnliga sångare i #visjungerut, över 4 500 (!) kvinnor inom juristbranschen i #medvilkenrätt, dansare samlas för fullt under #tystdansa, techvärldens kvinnor berättar under #viskruvaravlocket, musikerna är på gång, liksom läkare och universitetsanställda och så vidare och så vidare och så vidare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I all misär som detta är, gör uppropen mig genuint lycklig. För alla dessa vittnesmål påminner om den gamla kvinnokampsfrasen att det privata faktiskt ÄR politiskt, även år 2017. Det är inte isolerade, individuella exempel på förtryck och övergrepp, det är patriarkala strukturer som blottas. Och det är strukturer som kan förändras.
Så vad behövs nu? Jo, organisering! Åsa Beckman skriver i DN Kultur den 16 november att ”När cheferna hävdar att de inte känt till vad som pågått har förtroendet inte direkt förbättrats. De har möjligen inte förstått omfattningen, inte grovheten, men dessa grandiosa mäns bisarra krav på svineriutrymme har självklart inte varit någon hemlighet. De har helt enkelt kapitulerat inför att de kända skådespelarna och sångarna dragit folk. Vi får se vad som händer nu. Teatrarna och operahusen må bäva om kvinnorna skulle börja använda sin konsumentmakt”.
Ja! Tänk vilken makt som ligger i till exempel kulturkonsumenternas händer nu, kulturkonsumenterna som till allra största del är kvinnor. Vad skulle hända om kvinnorna plötsligt börjar ställa krav på att arbetsgivarna ser till att de anställda skådespelerskorna, artisterna och dansarna slutar behandlas som andra klassens människor, slutar kränkas, slutar utnyttjas? Annars slutar de köpa biljetter.
Jag har möjligtvis en romantiserad bild av och övertro på bojkotter, strejker och massprotesters effekt, men vi måste ju använda de medel som finns för förändring. I ett kapitalistiskt samhälle kanske det är just kapitalet som ska användas som verktyg. Vägra betala för den sexism som finns under ytan, vägra betala för att fega, genikultsdyrkande chefer ser åt ett annat håll och därmed erbjuder ett fortsatt svineriutrymme. Vägra betala för all verksamhet som bygger på utnyttjande av människor och deras arbetskraft.
#Metoo-rörelsen handlar om att vittna om sexuellt våld och förtryck, för att upplysa om och därmed förändra de patriarkala system som genom historien alltid tryckt ner kvinnor. Men det är samtidigt ett inlägg i arbetsvillkorsdebatten. Det borde inspirera andra, kvinnor och män, att högljutt gå samman och kräva förändring på sina arbetsplatser utifrån de arbetsvillkor som måste förändras. När människor slutar knyta näven i fickan och i stället reser sig upp som en samlad kraft, det är då vi kan förändra samhället. Det har gjorts förut, det behöver göras igen. Och igen och igen och igen!
