Krönika: Förmånen av att ha ett svenskt pass

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Saeed ville studera komposition vid Musikhögskolan i Damaskus men fick avslag på grund av ett medfött problem i hans fingrar. De trodde att det skulle hindra honom att spela piano. Men avslaget hindrade inte honom från att fortsätta sina studier på egen hand.    

Saeed fick en engelsk kompis, Simon. Han studerade arabiska vid Damaskus universitet, och hjälpte Saeed in på Goldsmith University i London för att studera magisterexamen i komposition. Hans talang var uppenbar och han fick ett stipendium, vilket hjälpte honom att producera sitt första album, Efter en daggdroppe. Jag har fortfarande kvar alla repetitioner med hans röst. Vi diskuterade allt som han brukade komponera via mejl.

Plötsligt en dag medan jag handlade på Ica i Hageby centrum fick jag ett meddelande i min mobil. Det var från en annan vän som också bor i London som säger: Sahar, Saeed har dött!

Saeed var 29 år gammal när han dog. Han bodde i London och vi hade planerat att han skulle besöka mig i Norrköping nästa sommar. Vi skulle förstås besöka Norrköpings symfoniorkester. Vi skulle träffa min kompis Eva och hennes man Leif som spelar in sin musik i en liten och mysig studio i Hallarna. – Vi kommer säkert att samarbeta, sade Saeed, när jag berättade om de olika möjligheter som vi har i Norrköping. 

Hans föräldrar och hans syster Fadwa bor i Turkiet på grund av att deras hus förstördes när revolutionen började i Syrien. De drabbades av den förfärliga nyheten och kunde inte tro att det var sant. De ville åka till England för att få se sin son. De ville närvara vid begravningen. Och här började det riktiga problemet. De är syrier och har därför inte rätt att åka till England utan visum. England ger inte visum till syrier eftersom de är rädda för att de ska söka asyl där. Men Saeeds föräldrar och systern vill inte söka asyl i England! De ville bara närvara vid sin sons och brors begravning! 

Fadwa försökte kontakta engelska ambassaden via deras hemsida. Hon skickade via mejl alla dokument, alla handlingar som krävs, alla papper som bevisar att de inte skulle söka asyl och att de bara ville vara med på begravningen. Men utan hopp. Många vänner samlades och försökte stödja, men inget hjälpte. Saeeds far är oftalmolog och jobbar på ett sjukhus i Istanbul. Hans mor är elingenjör, men jobbar nu som lärare i franska. Fadwa höll på att förbereda för att påbörja studier i psykologi i ett universitet i Berlin (hon gör det i dag). Men beslutet kom tydligt och klart via mejl. Avslag.

Då bad Saeeds familj oss, mig och min man, att åka till London i stället för dem, för att närvara vid begravningen. Och vi kunde åka till London. Först då kände jag värdet av att ha ett svenskt pass. 

Jag närvarade vid min väns begravning. Min unga vän, som dog så plötsligt på grund av en bristning i aortan. Jag grät mycket. Inte bara för Saeeds död utan också för hans mors skull, som tittade via Skype på hans kropp, som ville krama honom för sista gången men utan hopp!

Fadwa får fortfarande e-post från engelska ambassaden. De kontaktar alla personer som någon gång har kommunicerat med engelska ambassaden via e-post. Fadwa fick en e-post som frågade: Kära användare, är du nöjd med våra e-tjänster? Har vi behandlat din fråga väl?