Krönika. .

2016-05-29 07:25
Bild: Sahar Burhan

”Du som kvinna måste rita om kvinnor”

Ska andra satirtecknare som är män jobba med mansfrågor!? Vem ska prata om Panamadokumenten då?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

När jag får en ny vänförfrågan på Facebook känner jag glädje och nyfikenhet. Glädje därför att någon är intresserad av mig och av min profil. Jag försöker bläddra lite för att se vem personen är, från vilket land, vilket språk med mera. Sedan går jag tillbaka till min profil för att se vad jag har gjort på sistone för att få någons uppmärksamhet. Mestadels accepterar jag vänförfrågningar utan tvekan.  


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Jag fick nyligen två förfrågningar samtidigt. När jag kollade dem upptäckte jag att båda kom från Holland. Den ena personen hade ett arabiskt namn, Hani och den andra ett europeiskt, Ronald. De är vänner med varandra på Facebook också. Det förvånade mig lite och jag försökte söka efter vad som jag har publicerat på sistone som uppmanade dem att söka min profil samtidigt.

Jag accepterade deras vänförfrågningar och på mindre än en minut fick jag varsitt meddelande från dem. ”Tack för att du accepterade min vänförfrågan!”

Hanis fråga gällde ett jobberbjudande för en syrisk avdelning i en nättidning som ges ut i Holland. Och Rolands gällde en jättestor utställning som ska äga rum i Amsterdam nästa år.

Jag jublade över jobberbjudandet! Hani skrev i vår chatt att den är en oberoende tidning, följer inte någon särskild politisk åsikt, utan följer folkets puls … Jag svarade att ”Jag antar att ni granskade mina satirteckningar och kände att mina politiska tankar och åsikter är förenliga i viss mån med den allmänpolitiska linjen i tidningen. Det är därför ni frågar om jag vill jobba med er?” Hani visade sig vara en snäll och anspråkslös chef och det krävdes inte mycket för att börja publicera på denna nättidning. 

Jag skickade en första satirteckning om Panamadokumenten. ”Fantastisk Sahar!” skrev Hani. ”MEN jag önskar att dina satirteckningar ska handla mest om Syrien i framtiden.” Jag kände mig lite upprörd därför att jag tycker att Panamadokumenten berör Syrien också. Men jag tänkte ”Det är ok, du ska vara en lite mjuk person, Sahar. Det går inte att jobba med andra utan att kunna anpassa sig lite efter andras krav.”

Den andra satirteckningen handlade om Syrien. ”Fint Sahar” skrev min chef. ”MEN jag önskar att dina satirteckningar ska berätta om kvinnors situation i Syrien.” Jag kände mig störd igen men tänkte ”Det är ok Sahar, du ska inte vara tuff mot honom nu.” ”Ja, kvinnors situation i Syrien är en viktig fråga. Jag ska försöka att ibland rita om det ämnet.” Min chef sa: ”Jag tycker att du som kvinna ska specialisera dig på kvinnors situation i Syrien. Du MÅSTE göra det.  Vem ska annars göra det? Vi har två satirtecknare i vår Syrienavdelning. En kvinna – du – och en man. Du som kvinna måste rita om kvinnor.” 

Hans ord chockade mig. Var det mitt fel för att jag accepterade vad han sa från början? Skulle jag som kvinna bara tvingas jobba med kvinnofrågor? Ska andra satirtecknare som är män jobba med mansfrågor!? Vem ska prata om Panamadokumenten då? Vem ska prata om emigration till Europa, korruption, diskriminering mot kvinnor …? 

Det var en liten del av kvinnans situation i Syrien.