Krönika. .

2016-08-14 05:52

Du är väl inte rasist, Gustav?

Ingen stannar. Den misstänkta orsaken hänger outtalad i luften mellan oss: rasism.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag kör på väg 56 mellan Norrköping och Katrineholm en tidig söndagsmorgon i juli. Har nyss lämnat morsan och hennes nya gubbe på Linköpings flygplats och är på väg till min flickvän Saras föräldrahem i uppländska Örsundsbro, det första stoppet på en veckas romantisk roadtrip genom Sommarsverige.  

Bakom en krök dyker en mörk man upp vid vägrenen. Han viftar vädjande, vill att jag ska stanna, och när jag passerar honom skymtar jag ytterligare fem mörka män vid en strandad kombi. ”Ser ut som somalier”, tänker den koffeinstinna reptilhjärnan. Jag kör vidare. Och direkt startar den inre debatten. 

Varför stannade du inte, Gustav? Tidigare har du ju obrytt plockat upp potentiellt livsfarliga liftare. Hade du stannat om en rågblond barnfamilj stått där? Fast läste du inte någonstans om utländska rånarligor som lurar längs vägarna? Dessutom har du ju bråttom, hinner inte stanna. Så fan heller! Du har ingen tid att passa. Äh, det är lugnt, någon annan stannar säkert …eller? Kommer du inte ihåg hur förtvivlad och hjälplös du själv kände dig den där gången när däcket small mitt i natten i ödsligaste Indiana och alla blåste förbi? Kan det helt enkelt vara så, Gustav, att du som växt upp i invandrartäta Lambohov och har vänner av alla möjliga etniciteter, i själva verket är en del av den där vardagsrasismen som förpestar våra fikarum och har tagit plats i den politiska samhällsdebatten? 

Jag vänder tillbaka. Om jag gör det för att plussa karmakontot, bevisa för mig själv att jag minsann inte är rasist eller av genuin omtanke för medmänniskor i nöd kan jag nu, en månad senare, fortfarande inte svara på. 

När jag kommer tillbaka 20 minuter efter jag först passerat har ännu ingen stannat. Reptilhjärnan hade rätt. Det är ett somaliskt sällskap från Eskilstuna, trevliga unga killar på väg hem från en fest i Norrköping. De har fått punktering och försöker byta till reservdäcket med hjälp av en kraftlös domkraft och ett trasigt vändkors. Det går sådär. Jag har aldrig bytt ett däck i mitt liv, men försöker hjälpa till så gott jag kan. Verktygen i min bil är lika odugliga, men jag lyckas i alla fall ställa ut en varningstriangel. 

Under en timme passerar kanske 50 bilar. Ingen stannar. Den misstänkta orsaken hänger outtalad i luften mellan oss: rasism. Jag ställer mig ensam vid vägen, utom synhåll från mina nya vänner, i tron om att någon hellre hjälper en inte ens solbränd svennebanan. Den pragmatiska delen av mig hoppas att någon stannar, vi behöver ju hjälp. Den idealistiska vill det inte, för att det skulle bekräfta misstanken. Men ingen stannar för mig heller. Skönt, det kunde ha blivit jobbigt annars.   

Till slut kommer en annan bil med unga somalier, som varit på samma fest, till undsättning. Mina tama tjänster behövs inte längre och jag åker vidare med en ny inre debatt. Kanske är vi trots allt inte ett land fyllt av rasister, utan bara av ohjälpsamma bilister? Eller så måste vi erkänna för oss själva att vi alla är fulla av fördomar, men att det är hur vi agerar utifrån dem som definierar oss. 

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Att de lokala gärdsgårdsserierna i fotboll drar igång efter sommaruppehållet. Mitt lag FC Super Lambo Bros går för seriesegern i division 6 södra. 

Sämst just nu: Erdogans civila utrensningar i Turkiet. Jag är mycket orolig för min oppositionella medieaktivistvän.