Krönika. .

2017-02-12 05:00

Det tog mig 19 år innan jag fann representation

Problemet där är att man i en diskussion om hijaben sällan för fram den muslimska kvinnan i debatten – kvinnan vars klädval det är som omdiskuteras.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Måste du ha på dig hijaben hela tiden?” frågar Vilde.

”Hur så. Gör den dig stressad?” svarar Sana. 

”Nej, men vi är bara tjejer här, så du måste inte ha den på dig.” 

”Vilde, det är ingen som tvingar mig. Jag har den för att jag vill.”


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


JA! – brast jag ut i glädje. Så simpelt och så var den fördomen undanknuffad. 

Skam-hysterin har inte lyckats undgå mig och väl inne på andra säsongen av den norska succéserien växer min fascination och beundran för Sanas karaktär alltmer. Den norska serien Skam följer ett gäng ungdomar i Hartvig Nissens vidaregående skola (den norska motsvarigheten till gymnasiet) i Oslo och skildrar ungdomen: vänskap, kärlek, drama, fest, sex och svek. När den 16-åriga muslimska Sana introducerades i serien förväntade jag mig en stereotypisk skildring av en muslimsk flicka med hijab – bilden av en flicka som faller offer för förtryck – men ack så fel jag hade. Den bild som porträtterades av Sana gjorde mig i stället extatisk, det var något som aldrig tidigare visats på tv och som för första gången gav mig en känsla av representation. Där var hon med hijab, precis som jag, som om det vore vardagsmat.

Under min uppväxt reflekterade jag aldrig riktigt över representation i de offentliga rummen, det var bara att acceptera, ser man ut som jag så kommer man troligtvis inte synas i sådana sammanhang. I dag är hijaben ett ämne som ofta är uppe på agenda. Diskussioner om huruvida det är lämpligt att ha med flickor med hijab i barnprogram blossar upp och diverse opinionsbildare och icke-muslimer anser det är som ett svek gentemot de unga flickorna och alla de som lever under förtryck eftersom hijaben (eller slöjan) är ett förtryckande plagg i deras mening. 

Även när H&M och Åhléns lanserade sina kampanjer med modeller som bar hijab fick varumärkena en hel del kritik från den priviligierade eliten. Starka röster viftade vilt – kvinnor med hijab ska minsann inte synas, de är ju offer och förtryckta. ”Ni driver på förtrycket när ni normaliserar hijaben på detta vis” låter rösterna. Problemet där är att man i en diskussion om hijaben sällan för fram den muslimska kvinnan i debatten – kvinnan vars klädval det är som omdiskuteras. Oftast talas hon för eller om, av andra som inte bär slöja, eller andra som tidigare burit, men nu tagit avstånd. I det heta klimatet blir Skam en uppfriskande fläkt, bort från de fördomar som finns om kvinnor som bär hijab. 

När jag ser Sana reflekterar jag över mina egna tonår, både de yngre tonåren och den jag befinner mig i nu. Hon festar med sina vänner samtidigt som hon är praktiserande muslim, inget utesluter det andra. Serien skildrar de olika nyanser som finns av ungdomskulturen, utan att det blir allt för kliché, något som de även lyckats med genom Sanas karaktär. Det drivs med fördomar kring hijaben och Sana motbevisar gång på gång de stereotypa bilder som finns av muslimska tjejer – antingen är de djupt religiösa, mönsterbrytare eller offer. 

När vi väl får se kvinnor med hijab på tv är det i sammanhang där det diskuteras religion eller minoriteter. I morgonsofforna bjuds det in muslimer endast när ämnet är religon, rasism eller när det skett en terrorattack, men att snacka om veckans nyheter i helgpanelen, det är inget en muslim gör?

Jag gläds av skildringen av Sana, en verklighet som många unga muslimska tjejer lever i i dag, en verklighet som ytterst sällan visas, där religionen inte alltid är i fokus. 

Jag tänker tillbaka på mina tidigare år och hur jag som ung aldrig trodde att en flicka som såg ut som jag kunde synas i tv. Där har våra norska grannar kommit ett steg längre. De har lagt undan stereotypen ”muslim”. Representation är viktigt för unga och för mig tog det tyvärr 19 år innan jag kände ett ”hon ser ju ut som jag”, det har jag Skam att tacka för. 

Jag hoppas och önskar att den framtida generationen kommer få uppleva detta betydligt tidigare än vad jag fick och där verklighetens mångfald får skildras i tv-rutan i dess sanna reflektion och inte i stereotyper.  

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Vår käraste Queen B väntar tvillingar. Bebislycka är alltid lika exalterande.

Sämst just nu: Donald Trump.

Nasrin Mohamoud 
FN-ambassadör, och kultur-, samhälle- och mediegestaltningsstudent vid LIU i Norrköping.