Krönika. .

2016-07-17 06:39

Bakom grinden

Varken pengarna eller maten räckte. Framför allt såg hon massor av barn som inte hade något val. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det är mycket trädgård just nu. Mycket recept på närodlat till grillarna. Handfasta tips på hur man får grönskan att sprida sig i den linoljade pergolan av återvunnet trä. Vindlande krönikor om sommarkvällar i goda vänners lag innanför grinden till den egna täppan. Efter att ha tagit del av ett tiotal utläggningar i ämnet börjar det klia överallt. Jag måste ut härifrån. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Låt mig inledningsvis fastställa något som verkar oklart för allt fler som tar plats i det offentliga rummet:

Alla har inte. Alla äger inte. 

Beskrivningarna av det goda livet och dess självklara ingredienser sipprar ändå ut i vårt kollektiva medvetande. Skapar färdiga bilder av vad som är normalt och eftersträvansvärt. Sett ur barnperspektiv blir det hela än mer problematiskt. För innanför staketet finns en trädgård, cyklar i lämplig storlek, pengar till semester och … allt som man ska ha. 

Utanför staketet står andra barn. Barn som också vill lukta på blommor eller äta bär från buskar. Men som skrämmande snabbt lär sig att olika saker gäller beroende på vilken sida om staketet man befinner sig. 

Anna Lindhagen var inspektör vid Stockholms fattignämnds utackorderingsbyrå vid början av 1900-talet. I sitt arbete mötte hon dagligen människor på gränsen. Varken pengarna eller maten räckte. Framför allt såg hon massor av barn som inte hade något val. 

Hon såg att mat och kläder inte är tillräckligt för att skapa ett fungerande liv; miljöerna omkring en människa spelar en avgörande roll på den socioekonomiska scenen. Lindhagen kämpade för allas tillgång till skönhet och i boken Koloniträdgårdar och planterade gårdar diskuterade hon hur tillgång till växter, träd och blommor skapar en mental buffert och stärker den fysiska hälsan. 

För alla. 

Lindhagen visste att en hållbar insats mot ohälsa och segregation kräver ett systematiskt motarbete. Välgörenhet räcker inte. 

För den som vill ta del av ett värdigt motarbete i dagens Norrköping föreslår jag en promenad eller spårvagnstur till Folkparken. I Folkparken samlas mängder av barn. De leker. De leker och de struntar i vad deras föräldrar tjänar eller var de kommer ifrån. De lånar cyklar, hoppar studsmatta, åker linbana, äter glass och klättrar. Eller sitter på en bänk och funderar under ett träd. 

När saker och ting fungerar beror det på att människor har tänkt. När parken anlades 1895 skedde det på grund av politisk medvetenhet om att många saknar tillgång till en plats för vila, återhämtning och lek. I dag fungerar den fortfarande som en socialt utjämnande och stödjande mötesplats på grund av KFUM:s arbete. 

Anna Lindhagen hade lyft på den bredbrättade hatten. 

Den som vill bidra till en bättre värld behöver öka sin medvetenhet och öppna sitt sinne, även om det tar emot i början. För att komma någonstans behöver vi mötas på en plats där alla har samma rättigheter. Om så bara för en stund. Ligga på det gemensamma gräset, titta på trädkronorna som är allas och ingens. Mötas för att vi är människor. 

Vi ses i Folkparken.