Krönika. .

2016-10-02 08:53

Alla som är feminister räcker upp en hand

Efter ett tag blir det tröttsamt att behöva ta den ständiga diskussionen om hur en kvinna skall klä och bete sig.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Är du en feminist? Alla som är feminister räcker upp en hand.” Jag tittade mig om i klassrummet och inte en enda hand var i luften. Det var under en samhällskunskapslektion i ettan på gymnasiet som läraren ställde den simpla frågan. Jag hade ingen aning om vad jag skulle svara eftersom jag visste att feminism var ett så pass negativt laddat begrepp att man nog inte ville förknippa sig med det.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


 ”Okej, vem tror på jämställdhet mellan könen då?” sade läraren i stället – den här gången var samtliga händer uppe i luften.  

I de yngre tonåren var det för mig märkligt att man ständigt var tvungen att tala om feminism – jag har väl alla möjligheter i världen att göra det jag vill oberoende av mitt kön. 

Sedan växte jag upp, blev något klokare och insåg att samhället ligger lite efter i utvecklingen. Helt plötsligt blev de strukturer och normer som man på något sätt befrias från som barn, alltmer synliga.

Det är inte lätt att tala om feminism i dagens samhälle, och det har det nog aldrig varit. Begreppet har givits en allt mer komplex och subjektiv betydelse än den lexikala definitionens ursprung. Numera när man talar om feminism är det inte sällan man hör folk som översätter begreppet till manshat.  

Jag glömmer aldrig första gången jag hörde Chimamanda Ngozi Adichies TED talk ”We should all be feminists”. Jag gick nu i tvåan på gymnasiet, och hennes tal blev lite som en upplysning för mig, plötsligt skämdes jag inte längre över att kalla mig själv för feminist – det var väl klart att jag trodde på jämställdhet mellan könen, det borde vara en självklarhet för alla. Adichie framhävde även männens roll för ett jämställt samhälle i sitt tal. ”Genus spelar roll och det färgar också hur vi ser världen. Vi måste börja uppfostra våra döttrar annorlunda. Vi måste även uppfostra våra söner annorlunda.” 

Jag stöter ständigt på kritik i mitt engagemang för flickors rättigheter ”Du bär ett kvinnoförtryckande plagg, hur kan du förespråka jämställdhet?” Visan är densamma och oftast är det män som slänger sig med den kommentaren när min kritik mot förtryck eller patriarkatet slår för nära. Efter ett tag blir det tröttsamt att behöva ta den ständiga diskussionen om hur en kvinna skall klä och bete sig. Utan att förneka att slöjtvång existerar, är det fullkomligt absurt att hävda att det inte finns de som har valt att bära plagget av egen vilja, med stolthet. Som ung kvinna uppväxt i Sverige har jag fått lära mig vikten av ett fritt och tolerant samhälle där den enas rätt att klä sig hur den vill, väger lika tungt som den andres. Vi har numera kommit till en punkt där västvärldens objektifiering tar allt större grepp om kvinnor och där sexismen blivit vardag. Ska klädsel verkligen ha en betydande roll över hur vi blir behandlade? Ska en kvinna behöva vara rädd för att gå hem ensam på kvällen? Ska det behöva införas en samtyckeslag och ska det behöva finnas feministisk självförsvar? Så länge svaret är ja på dessa frågor behöver rösterna höjas. 

Om jag har förstått vad feminism verkligen stod för den där lektionen för några år sedan hade jag räckt upp handen med stolthet på första frågan. Det ska inte ens behövas finnas ett alternativt svar, jämställdhet mellan könen ska vara en grundförutsättning. Kampen måste fortsätta och männen måste ta del av den. Som kvinna ska mitt val av klädsel inte kritiseras av någon, jag ska kunna se ut som jag vill utan att bli nedvärderad och jag ska bli behandlad och bedömd efter min person och mina handlingar gentemot mina medmänniskor. Simpelt sagt – ”den manliga  blicken är i princip oviktig när det gäller mina livsval”, för  att citera Chimamanda Ngozi Adichie. 

Nasrin Mohamoud 
Nasrin Mohamoud, FN-ambassadör, och kultur-samhälle- och mediegestaltningsstudent vid LIU i Norrköping.