De anställda vid socialtjänsten i Norrköping har länge tampats med alldeles för hög arbetsbelastning. Men de senaste åren har arbetsmiljön försämrats kraftigt, och i dag vill var tredje anställd säga upp sig. Detta enligt en ny studie från Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet och akademin för hälsa, vård och välfärd vid Mälardalens högskola, där anställda från 40 kommuner har fått uttala sig om sin arbetssituation.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Smärtgränsen är nådd. När socialsekreterarna inte längre kan garantera att invånarna får en rättssäker handläggning, och framför allt barn riskerar att fara väldigt illa, väljer många att avsluta sitt arbete, säger Bahdi Ecer, huvudskyddsombud för Akademikerförbundet, SSR i Norrköping.
Ekonomiskt bistånd
Särskilt ansträngd är situationen för de cirka 80 anställda vid avdelningen för ekonomiskt bistånd i Norrköping, där personalomsättningen har legat kring 20 personer om året de senaste tre åren. I dag är sex tjänster vakanta, och näst intill omöjliga att tillsätta.
– Jobbannonserna har legat ute ett bra tag, men det finns inga socionomer som vill arbeta för Norrköpings kommun, säger Bahdi Ecer som menar att det främst beror på den usla lönen, och den extremt ansträngda arbetssituationen.
– I Stockholm ligger en socionoms lön på 37 000, och i Norrköping skvalpar den mellan 24 000–28 000. I Linköping och Söderköping har socionomerna flera tusenlappar mer i lön. Varför skulle folk stanna kvar här, säger han.
Orimlig belastning
Rekommendationen för hur många pågående ärenden en socialsekreterare ska ha samtidigt ligger enligt SSR mellan 40 och 45.
– Det beror på svårighetsgraden, men mellan 40 och 45 är vad de sakkunniga anser är rimligt för att kunna utföra en rättssäker handläggning, säger Bahdi Ecer.
I Norrköping har socialsekreterarna dubbelt så många ärenden.
– De har ungefär 90 pågående ärenden var. Det säger sig självt – det funkar inte.
I september lex Maria-anmälde sig en av enheterna på ekonomiskt bistånd. Ett litet steg åt rätt håll, enligt Bahdi Ecer.
– Om arbetsgivaren och politikerna inte tar ansvar måste vi göra det, säger han.