BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Genom annonser i RFSL:s tidning, i ett transblad och kontakter genom olika nätverk på internet lyckades hen få tag på 20 personer att intervjua på temat hbtq och åldrande för sin studie. 

– En sak som var viktig för mig var att det inte bara skulle vara personer som lever i stan, är öppna och har varit engagerade i hbtq-frågor. För jag tänker att majoriteten av alla äldre hbtq-personer inte lever eller har levt det livet. Och det var den största utmaningen. Att hitta de här personerna som inte har varit öppna och engagerade i de här frågorna, säger Anna Siverskog. 

Efter mycket letande hittade hen personer med olika erfarenheter och bakgrund. Mötena med deltagarna i studien har varit långa och personliga. 

– Deras berättelser har varit både viktiga, sorgliga och ibland våldsamma, men de har även bestått av modiga och häftiga erfarenheter, säger Anna Siverskog.  

Att inte leva upp till normer

Under intervjuerna har samtalen dels kretsat kring hur det har varit att till exempel leva som trans i en tid då det inte talas om trans alls. Men även om hur personerna har förhållit sig till rådande normer och förväntningar på vad en ska göra med sitt liv och när, och vad som händer när en inte lever upp till det. 

– Det fanns väldigt många berättelser om hur det är att inte leva upp till normen för kön och sexualitet. Det kunde vara allt ifrån att ens nära tog avstånd eller att bli utsatt för trakasserier på arbetsplatsen eller i kyrkan. Men så tittade vi även på nuet och hur de såg på framtiden, berättar Anna Siverskog. 

Det finns ofta en idé om att yngre personer har framtiden för sig, menar hen, medan när en pratar om äldre pratar en inte så ofta om drömmar och framtid. Och här fanns både många visioner och flera orosmoln kring vad det för med sig att åldras som hbtq-person. 

– För transpersoner som har levt dolt kunde åldrandet på ett sätt innebära att det blev lättare. Att gå i pension medförde att de kunde välja sina sociala rum och umgänge på ett annat sätt. Det kunde göra det lättare att komma ut som äldre. Å andra sidan var det många som pratade om en oro för hur det ska bli när en inte längre kan klara sig själv, säger Anna Siverskog. 

Oro över bemötandet i äldreomsorgen

Det handlade då ofta om en rädsla för att bli mött av homo- eller transfobi inom äldreomsorgen. Den rädslan gällde även de som troligen har många år kvar att leva och denna oro är också något som bekräftas av internationell forskning, enligt Anna Siverskog. 

– Och här tänker jag att det finns mycket att göra. Till exempel genom utbildning och kritiska förhållningssätt till kön och sexualitet både på vård- och omsorgsutbildningar och bland personalen i kommunala verksamheter. Och gärna kontinuerligt så att det inte blir två timmar och sedan är det färdigt, säger hen.

Små saker kan göra otroligt stor skillnad, menar Anna Siverskog. Ett exempel är att använda mer könsneutrala ord. 

– För många var drömmen att få leva som den de är. Att kunna vara öppen utan oro för bemötandet, säger hen.