Reportage.

2017-07-26 07:00

Livet i det nya landet

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Prenumerera digitalt

Från

39 kr

Beställ här!

Beställ senast 26 september så får du en hel månad för bara 39 kronor. Avsluta när du vill.

Prenumerera på papper

Från

327 kr

Beställ här!

Få tidningen både på papper och digitalt. Betala per månad.

”Ingen vill vara med i kriget”

Jag heter Elian Thaljeh. Jag är 32 år och kommer från Homs i Syrien. De senaste 20 månaderna har jag varit i Sverige, och den första tiden här var den svåraste i mitt liv.

Elian Thaljeh har lärt sig svenska på knappt åtta månader, och lämnade SFI för att i stället umgås med folk som pratar svenska för att på så vis bygga upp sitt ordförråd och få använda språket dagligen.  Bild: Monica Hansson
Elian Thaljeh har lärt sig svenska på knappt åtta månader, och lämnade SFI för att i stället umgås med folk som pratar svenska för att på så vis bygga upp sitt ordförråd och få använda språket dagligen. 

Jag vill inte komma ihåg det. Livet på asylboendet var som ett straff, jag bodde tillsammans med personer som inte fungerade tillsammans. Jag försökte undvika problemen genom att hänga med folk på stan i stället, lära känna andra människor. Samtidigt kunde jag inte jobba, hade inga pengar.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Och vägen hit, jag reste med några andra personer. Men det var aldrig samma. Folk byttes ut här och där, en del skulle åt andra håll, andra vägar, vissa stannade någonstans på vägen. Vi tog hjälp av smugglare, de hjälpte oss att komma över gränser och undvika polisen. De är hemska människor. Smugglarna. Jag har inte ord för att beskriva dem, de är vidriga. De har ingen barmhärtighet och vill bara ha pengar. Jag kan inte tänka på det, eller prata om det.

Hela vägen hit kostade 80 000 kronor. Det tog mig tre år att arbeta ihop de pengarna i Libanon, som säljare.

Nu har jag sökt jobb som säljare igen, på Kolmården, eftersom jag har mycket erfarenhet. Men egentligen är jag jurist. I internationell lag och kriminallag, dessvärre är juridiken väldigt annorlunda mellan Sverige och Syrien så jag kan inte jobba med just det jag specialiserat mig på. I Homs arbetade jag på juridikkontoret, 2010–2011. Sedan började kriget. Jag har sökt jobb på Migrationsverket och på försäkringskassan också. Det skulle egentligen passa mig bättre att jobba på någon myndighet än på Kolmården, men mest av allt vill jag bara ha ett jobb.

Livet ser ändå bra ut nu. (Han skrattar.) Jag har fått vänner här i Norrköping, svenska vänner. De har hjälpt mig mycket, med lägenhet och allt möjligt. Det finns så många araber och syrier här, de hänger med varandra och har skapat en egen liten bubbla som de lever i. Jag vill inte vara med i det, det skulle vara lättare eftersom det är samma språk som i Syrien, samma kultur, samma tankar … jag har valt den svårare vägen. Jag är här i ett nytt land, i Sverige, då vill jag vara en del av det också. Jag är en invånare här nu, inte i Syrien.

Språket är mitt största hinder, svenskan. Jag pluggade i sju–åtta månader, sedan pallade jag inte mer. Jag har inte gjort annat än studerat hela livet, jag vill ut i arbetslivet nu. Det kommer att ge mer stabilitet i livet, och för att lära mig språket ordentligt så måste jag använda det varje dag. För att det ska fastna. Det svåra med Sverige är också att svenskar inte vill umgås med främlingar, det kan vara rätt svårt att få vänner.

Mina föräldrar är kvar i Homs. Det är lugnt där nu, militären är borta. Men livet är otroligt dyrt, ekonomin har kollapsat. Mamma använder sociala medier, så jag pratar med henne varje dag. Hon är ledsen för att hon förlorade sina barn, men hon vill alltid bara vårt bästa. När jag var där sade hon ”tänk på dig själv, inte på oss. Försök att skapa dig ett nytt liv och gå vidare.”

Det försöker jag göra. Hon ville bara att jag skulle ge mig av därifrån, behålla mitt liv. Om jag hade stannat där så hade jag placerats i en militärgrupp, det är därför som alla syriska killar har lämnat landet. Ingen vill vara med i kriget. Det är bara föräldrar och tjejer som stannar kvar. Min tjej stannade också, hon gjorde slut medan jag väntade på uppehållstillståndet här. Nu måste jag hålla mig optimistisk för framtiden, och leva på hoppet.

Berättat för: Monica Hansson

Läs vidare på nästa sida: ”Allt jag kunde tänka på var barnen”