Här ärvs passionen för att ringmärka fåglar

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Jag började med ringmärkning när jag var 14 år och bodde i Helsingfors. Sedan har det bara fortsatt och det blir värre och värre. Nu när jag är ”friherre” är jag ute nästan varenda dag, säger 71-årige Svärtingebon Juhani Vuorinen som numera är pensionerad mellan­stadielärare.

Ny fågelvärld

Till Sverige och Norrköping kom han 1973. En delvis ny fågelvärld öppnade sig i det nya landet med sydligare arter som i Finland var rariteter – gröngöling, entita, nötväcka och andra. De senaste åren har han specialiserat sig på kungsfiskare, strömstare, forsärla, pungmes och sparvuggla.

Incest, polygami och partnerbyten

När vi kommer fram till den första brinken vid ån sticker Simon in ett speciellt verktyg i en drygt halvmeterlång gång för att komma åt ungarna längst in. 

En efter en halar han ut fyra små ungar, ännu blinda, och lägger dem tillfälligt i en mössa.

– Sist jag var här fanns sex ägg, säger Juhani. Sju ska det vara, annars är det nåt strul. Ibland kan det finnas flera kungsfiskare i området och då kan de kasta ut varandras ägg. De lever väldigt röriga liv med incest, polygami och partnerbyten.

Han väger ungarna och förser dem med en liten ring runt ena benet innan killarna går tillbaka med dem till bohålan. Nästa brink ligger ett tiotal meter bort och där finns också gamla kungsfiskarhål, men de är tomma. Kanske är den kalla våren orsaken, kanske något annat. Juhani, Simon och Erik ger inte upp, de söker vidare och ska sedan åka till Finspång och leta fler kungsfiskare.

Jag frågar Juhani varför han håller på med ringmärkning. Det är ju ett helt ideellt och ofta oglamoröst arbete.

– Om jag på 60-talet hade köpt aktier skulle jag vara rik. I stället har jag slösat bort pengarna på bensin. Jag har ringmärkt kanske 40 000 fåglar i mitt liv. Men varför jag håller på, jag vet inte. Nu när jag blir äldre är det ju ett bra sätt att få motion, man tvingas ut.

Kräver licens

1980 var han med och bildade fågelföreningen Fink i Norrköping. Men ringmärkningen har inget med föreningen att göra, det är hans eget projekt. 

– Jag passar också på att lära upp de yngre innan jag trillar av pinn.

För att hålla på med ringmärkning behöver man en licens från Ringmärkningscentralen på Naturhistoriska riksmuseet. Där prövas ansökan informellt efter en dialog med den som söker, berättar Thomas Wenninger på Ringmärkningscentralen.

– Ringmärkarna är en ganska åldrad grupp och tyvärr fylls det inte på med yngre i den takt de äldre lägger av, säger Thomas Wenninger.

När jag berättar att jag har följt med på ringmärkning av kungsfiskare utanför Söderköping frågar han direkt:

– Jag misstänker att du följde med Juhani? Det är en riktig eldsjäl det.

Åker ingenstans utan stege

Tillbaka till Storån. När vi går tillbaka mot bilen har vi inte hittat fler kungsfiskarungar än de fyra första.

Juhanis mobil ringer och snart hörs repliken: ”Visst har jag det. Jag åker ingenstans utan stege”.

– Det var ett tips om ett kattugglebo, vi får ta det på vägen till Finspång. Det är mycket att göra!