Debatt: Svensk skola fast i ett nyliberalt moras

Med den infördes det fria skolvalet som, med skolpeng, prissatta barn och fri etableringsrätt för privata (även vinstdrivande) skolor, möjliggjort den vinstjakt som nu pågår. Med skattefinansierade medel kan vinstbolagens skolor lobba för sin lukrativa verksamhet och trots sämre resultat än förväntat locka till sig de välutbildade föräldrarnas lönsamma barn. De resurskrävande barnen lämnas till de kommunala skolorna att ta hand om. 

Den här segregeringen är förödande både för likvärdigheten och kunskapsresultaten. Det övergripande målet, att ingen ska behöva gå i en sämre skola, kräver att skolan lyfts ur detta nyliberala moras. Orsaken till segregeringen – vinstjakten och det fria skolvalet – måste elimineras. Det är uppenbart att den blandning av elever från skilda miljöer och med olika behov, som skollagen föreskriver och som är förutsättningen för en jämlik skola, inte kan förverkligas med valfrihet och privatisering. 

Vi ser dessutom hur kundrelationen i skolsystemet leder till en osund betygshets och en föräldrastyrning som undergräver lärarnas status och professionalitet.

Så hur hanterar de ansvariga politikerna problemet?
I Norrköping, en av segregeringen hårt drabbad kommun, har uppdelningen, med den senaste tidens nyanlända barn, ställts på sin spets. Långa köer till friskolorna (redan som nyfödda ställs barnen i kö) stänger ute de nyanlända som då hänvisas till redan hårt ansträngda kommunala skolor. Det har blivit angeläget med som det sägs konkreta åtgärder.

Det vill säga att få friskolorna att ta sin skäliga del av de nyanlända eleverna. Detta underlättar politikerna i Norrköping genom att göra tummen upp för vinstgenerering i skolan genom att till och med säga nej till förslaget om vinsttak i Reepalus välfärdsutredning. Något som enligt Norrköpingspolitikerna själva gett dem ett bra förhandlingsläge med vinstbolagen. Är det vinstbolagen eller politikerna som ska styra svensk skola?

Och vad har skolkommissionen att komma med i sin nysläppta utredning?

Deras förslag till förbättring går mest ut på att lappa och laga i en sönderfallande skola. Man lägger allt krut på förmodade brister hos huvudmännen, lärarna och lärarutbildningen. Man föreslår förstärkta resurser till svagpresterande skolor och karriärtjänster för att locka lärare. Som om dessa åtgärder inte redan hade prövats. Skolan anses kräva mer av statlig styrning. Men det grundläggande problemet – den destruktiva segregering som det fria skolvalet orsakar – nämns bara som i en bisats. Det ska åtgärdas med obligatoriskt skolval – alla föräldrar tvingas välja skola. Och blir det för många sökande till en skola ska barnen lottas in.

Hur har man tänkt? Att föräldrarna genom sina val ska ta ansvaret för likvärdigheten i skolan? Och ska de barn som blir över i lottningen placeras i sämre eller bättre skolor? Eller ska föräldrarna göra ett andrahands-, ett tredjehandsval och så vidare? Skulle dessa förslag förverkligas så kommer svensk skola att tappa ännu mer i förtroende.

I Finland, vars likaså kommunaliserade skola i många avseenden ses som föredömlig, var man på vippen att nyliberalisera efter svenskt mönster. Men när de svenska kunskapsresultaten började falla och problemen med lärarnas kundrelationer till eleverna blev tydliga avstod man från reformeringen. Finland har nu en framgångsrik skola som i stort liknar den likvärdiga enhetsskola som i Sverige slogs i spillror av 1992 års friskolereform. I motsats till Sverige kan Finland satsa sina resurser på att göra en bra skola bättre.

Om inte våra politiker inser nödvändigheten av och får mandat för att i första hand plocka bort vinstgenereringen och sedan även åtgärda det fria skolvalet ser framtidsutsikterna dystra ut för svensk skola.

Det enda positiva är att Sveriges hårt marknadsstyrda skolsystem med en skattedränering på miljardbelopp kan stå som avskräckande exempel för de länder som vill ha en resurseffektiv likvärdig skola med kunskapsresultat på toppnivå.