Debatt. .

2016-10-31 07:52
"Man föds inte till att bli bilbrännare, lika lite som man föds till att bli toppolitiker", skriver Philip Lalander. Bild: Johan Nilsson/TT
"Man föds inte till att bli bilbrännare, lika lite som man föds till att bli toppolitiker", skriver Philip Lalander.

Bilbränder, social rättvisa och lyssnande

Bilar har brunnit i Klockartorpet, Norrköping, och på andra ställen i landet. De brinner inte i de rika stadsdelarna, utan i de områden som av media och politiker pekats ut som utsatta områden. Det är framför allt pojkar eller unga män som bränner.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

När media skriver om dessa bränder uttalar sig poliser, politiker och, ibland, människor som är aktiva i området ifråga. Det ropas på snabbare lagföring, hårdare straff, fler poliser och bättre belysning. Med något undantag ropas det på mer aktiviteter för de unga i området. Men det är sällan de unga människorna i området blir lyssnade på, de vars verklighet beskrivs. Det är också sällan mer nyanserade skildringar ges av det liv som faktiskt sker i områdena och som visar något annat än bränder och otrygghet. Den bilden skulle behövas för att inte stigmatiseringen av området ska bli alltför påtaglig och bidra till en förstärkt segregation. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Det är inte områdena i sig som är segregerade, utan hela samhället, och hela städer. De rika områdena hänger samman med de mindre resursstarka. Inget uppstår i ett vakuum. Barn kan inte välja vilken plats på jorden de ska födas på. De kan inte välja sina föräldrars ekonomiska status, utbildningsbakgrund, eller om deras föräldrar och de själva tvingades fly från ett krigshärjat land för att söka trygghet. I den meningen är samhället orättvist och det behövs ett fungerande välfärdssystem för att kompensera för orättvisor, för att barn ska ges någorlunda lika chanser, att känna hopp inför framtiden, att etablera sig i samhället, att kunna uppleva solidaritet. Beslutsfattarna är medvetna om att många unga växer upp med långt sämre framtidsmöjligheter än andra, och det är sedan många år väl dokumenterat i forskningen. Ändå ökar segregationen och den sociala ojämlikheten. 

Man föds inte till att bli bilbrännare, lika lite som man föds till att bli toppolitiker. Unga som har väletablerade föräldrar bränner sällan bilar. Snarare är det nog oftare de unga som vuxit upp under svårare omständigheter som kan finna det rimligt att låta bilar brinna. Kanske man till och med i bilbrännargruppen kan känna en form av makt, som växer i kontrasten till de känslor av maktlöshet, som man annars upplever, en känsla av att inte bli lyssnad på. Och när media beskriver dessa bränder stärks denna känsla av att vara uppmärksammad. 

I min bok Respekt, om en grupp unga män med immigrantbakgrund som växte upp i miljonprogramsområdet Hageby, Norrköping under 1990- och 00-talen, beskrivs hur de skapade en egen värld, som de kände att de bemästrade. De brände inga bilar, men de upplevde att de inte inkluderades i samhället och involverade sig i gatukriminalitet. Samhället borde göras rättvisare för att minska utsatthet och frustration och skapa en större känsla av att som ung vara inkluderad i samhället. Det skulle inte kännas bra att bränna upp en bil då. En sådan rättvisa skulle skapa ett mer hållbart samhälle, på ett långt effektivare sätt än vad flera poliser eller hårdare straff kan medverka till. Det sistnämnda kan i stället stärka polariteten och spänningar mellan ”vi” och ”de” och ännu fler bilar kan komma att stå i lågor. Inte heller olika projekt skapar hållbarhet, av det skälet att de är tidsbegränsade. 

Hugo, en av killarna i boken, sade till mig ”Det var ingen som lyssnade på mig. Det var ingen som frågade vad jag ville.” Det är en känsla han förmedlar, av hur han tänkte på framtiden, på de vuxna runt om honom, på att växa upp i ”förorten” i en segregerad stad. Vi måste lyssna på de unga människorna som växer upp i stigmatiserade områden, som känner att de stämplas som ”de andra”. Ett genuint lyssnande kan öppna upp för relationer och en större förståelse, åt båda hållen. Denna typ av lyssnande och dialog äger ibland rum. Men oftast inte. Det sociala arbetet borde ske där människor befinner sig och inte in-nanför socialtjänstens barrikader och i kontorsmiljöer där samtalstiden är så inkrympt att inget lyssnande och ingen dialog kan äga rum. Det borde ske relationsbyggande och mobiliserande tillsammans med lokala aktörer från de områden det gäller. Även skolan borde präglas av detta lyssnande och relationsskapande. 

Låt inte unga människors framtidshopp brinna ut när vi skulle kunna förhindra detta.

Philip Lalander 
Professor i socialt arbete och uppväxt i Norrköping