Ledare. Amra Bajric.

2017-05-15 09:02
”Det är inte värdigt ett gott samhälle att unga ska spendera sina unga år gömda undan myndigheter”, skriver Amra Bajric. Bild: Jessica Gow/TT
”Det är inte värdigt ett gott samhälle att unga ska spendera sina unga år gömda undan myndigheter”, skriver Amra Bajric.

Ta inte ungdomens glädje från flyktingbarnen

Jakten på papperslösa slog till omedelbart, och lika snabbt övergår styrka och enighet i misstankar och tvivel.

Inom någon månad fylls gator runt om i landet med drygt 100 000 unga som går ut gymnasiet. På huvudet har de en vit mössa, och i huvudet – om de har tur – kunskap som de alltmer kräsna arbetsgivarna finner värdefull. Men det är inget de behöver tänka på för ögonblicket; pollen sticker i ögonen, träden grönskar, alkoholen flödar. Det är en viktig tid för många, fylld av vemod och förhoppning. Många kommer att se tillbaka och tänka att dessa år har format dem, på både gott och ont.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


För andra är väntan på 18-årsdagen som att vänta på en dödsdom. Många afghanska flyktingar som redan har hunnit göra sig ett liv i Sverige drabbas av panikångest så fort de ser ett kuvert från Migrationsverket ligga på dörrmattan. Den svenska de har lärt sig på så kort tid har inte förberett dem för myndighetens kansliprosa. Men de vet, eftersom snacket går bland de andra flyktingarna. ”De väntar bara på att du ska fylla 18, sedan avslår de din asylansökan”. Ofta har de bara angett ett slumpmässigt datum som sin födelsedag; identitetspapprena kan ha förstörts av smugglarna, som har fått för sig att det hjälper. Många väljer att försvinna utan spår.

Enligt Migrationsverket försvinner varje år cirka 300 ensamkommande barn som söker asyl i Sverige. Det kan finnas nästan 2 000 försvunna barn som har gått under jorden; ingen familj att fira sin födelsedag med, bara en overklig Kafkaartad tillvaro där fruktan blir ens närmaste kamrat. De flyktingar man tidigare har umgåtts med håller sig på avstånd för att inte hamna i trubbel. Man blir en märkt person, tilliten tar skada för livet – ständigt kommer en känsla av att vara jagad av samhället att finnas där, även om man efter några år får stanna.

Uppslutningen efter terrordådet var fantastisk; de flesta svenskar visade prov på enighet och styrka. Men det sorgliga är att terror fungerar, med sin egna förvridna logiks mått mätt. Rädslan sprids genom samhället som ett cellgift i en cancerpatient, och myndigheter bestämmer sig för att pumpa in än mer – kan patienten överleva? Jakten på papperslösa slog till omedelbart, och lika snabbt övergår styrka och enighet i misstankar och tvivel. 

Annelie Larsson som är förvaltningsdirektör i Malmö uttalade sig om de ”avvikna” flyktingarna: – Betydligt fler kommer att bli avvisade med tanke på den nya begränsningslagen och vi måste förbereda personalen på att bemöta barnen och förebygga avvikanden.

För att tala klarspråk: barnen måste lära sig förstå att det inte är någon fara för dem om de avvisas. Men de har tagit sig till Sverige på egen hand, ofta under förskräckliga hot och faror, ofta med stora uppoffringar från släktingar. Hur tänker sig Annelie Larsson att hon ska ”bemöta” barnen med något som överträffar den enorma fara de redan har utsatt sig för? Självklart är att gå under jord ett bättre alternativ för dessa ungdomar än att bli hemskickad och därmed ha slängt ibland tiotusentals kronor i sjön. 

Det är inte värdigt ett gott samhälle att unga ska spendera sina unga år gömda undan myndigheter. I stället borde de vara på flak med de andra i sin ålder, rädda och förväntansfulla inför vad vuxenlivet kommer att innebära.