Ledare. Miski Ibrahim.

2017-03-24 06:21
”Det som skulle bli början på en demokratisk process i Somalia, blev i stället en humanitär tragedi.”  Bild: Ben Curtis/AP/TT
”Det som skulle bli början på en demokratisk process i Somalia, blev i stället en humanitär tragedi.” 

Låt detta vara den sista stora svältkatastrofen

Svältkatastrofer i modern tid beror inte på brist på mat i världen, utan snarare brist på fred.

Somalia, mest ett land till namnet. Ett land med nästan ett kvartsekel av underutveckling, korruption och politisk våld. Ett land, präglat av frånvaron av politiska reformer och en federal regering som riskerar att mista det internationella stödet. Men så hände något. Ett val hölls efter 50 år. Mohamed Abdullahi ”Farmajo” Mohamed blev Somalias president. Ett nytt parlament har tillträtt och med det infann sig ett hopp om att kursen nu går mot en framtid med verklig demokrati.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Historia skapades. Normer bröts. Med bestämda toner var Fadumo Dayib den första kvinnan som någonsin kandiderade till ordförandeskapet i Somalia. Hennes kamp och resa uppmärksammades inte bara av de somaliska medborgarna utan också av de internationella biståndsländerna. Kvinnan, som tog steget framåt för den politiska utvecklingen, bröt marken för demokrati och introducerade politisk feminism i Somalia.

Men trots denna framgång kom ett politiskt bakslag. Den största hungerkrisen på 30 år bröt ut. 

Somalia; två steg fram, ett steg bakåt. Denna sorgliga politiska melodi. Det som skulle bli början på en demokratisk process i Somalia, blev i stället en humanitär tragedi.

Det är viktigt att betona att hungersnöden tillhör de äldsta av människans plågor. Svältkatastrofer i modern tid beror inte på brist på mat i världen, utan snarare brist på fred och brist på ett fungerande styre. Att omvärlden bidrar med bistånd är inte tillräckligt. Det behövs ökat diplomatiskt och politiskt stöd för att motverka lidandet på ett tidigare stadium. Det förstod man när det al-Qaida-anknutna al-Shabaab drog fördel av Somalias hungerkris för att stärka sitt stöd, samtidigt som de har fått skulden för att destabilisera den afrikanska nationen och dess grannländer. Vägen för politisk och militär propaganda har banats.

Hotet från terrororganisationer och dess ledare finns kvar. Det stärker medborgarnas stöd till al-Shabaab och minskar tilliten till den nyvalda presidenten. Där uppträder regeringen farligt arrogant. Med al- Shabaabs glorifierande retorik och deras beskrivningar av konflikten som en del av al-Shabaabs kamp kommer fler vilsna själar att attraheras av dem. Svårigheter med att bygga upp ett välförankrat välfärdsystem kommer att öka. I sina försök att navigera i det humanitära kaoset kommer de somaliska ungdomarna genomgå en radikalisering av den islamska tron för att kunna hantera situationen. De vinner en identitet och samtidigt en självständighet som är svår att stå emot eftersom den är av religiös karaktär. Därför är inte bara en hungersnöd en hungersnöd, utan en politisk pusselbit i ett urartat politisk spel. Det behövs långsiktiga åtgärder såväl som kortsiktiga. Annars kommer de stående politiska utmaningarna att intensifieras.

Katastrofen kan förhindras. Men det kan endast ske om man tillsätter välförankrade välfärdssystem och demokratiska institutioner och inte enbart kortsiktiga åtgärder som mathjälp för att beskydda de liv som nu hänger på en skör tråd. Att hungerkatastrofen urartar är en risk, men inte ett fullbordat faktum. Målet, och det är inte orealistiskt, borde vara att världen redan nu ska ha sett den sista stora svältkatastrofen.