Krönika. Gustav Skogens.

2017-04-23 05:11

Vad ska man tro på?

Övertygad om min egen intellektuella överlägsenhet tvekade jag inte att totalt dumförklara alla religiösa personer.

Jag gjorde min musikaldebut nyligen, då flickvännen överraskade på födelsedagen med biljetter till den svenska uppsättningen av broadwaysuccén The Book of Mormon på Chinateatern i Stockholm. Den provokativa musikalen, skriven av South Park-skaparna Trey Parker och Matt Stone, handlar om två nyexaminerade mormonska missionärer som skickas från Salt Lake City till Uganda för att frälsa en eländig by. Den totala kulturkrocken mellan de blåögt naiva och självgoda missionärerna och den brutala verkligheten för de härdade byborna är central i handlingen. Musiken är fantastisk och medryckande och texterna så grova att även vuxna öron blöder. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Ingenting är heligt. Bokstavligen. Mormonernas lära om att Jesus för några tusen år sedan tog en sväng till Amerika och predikade för den påstått kritvita ursprungsbefolkningen lämnar målet öppet för lustigheter. Varenda negativ afrikansk stereotyp drivs det skamlöst med: blodtörstiga krigsherrar, aids, kvinnlig könsstympning, barnvåldtäkter, sjukdomar, torka, svält, diarré och fluglarver i pungen.

Det är så mycket man inte får skratta åt, men ändå ligger jag och flickvännen befriande dubbelvikta tre timmar i sträck. Om det är rätt eller fel – eller om Trey Parker och Matt Stone har rätt att skämta om och förstärka rasistiska stereotyper – tänker jag lämna till någon med tolkningsföreträde att avgöra. 

Däremot fick den oförglömliga musikalupplevelsen på Chinateatern mig att på nytt reflektera kring min egen inställning till religion och, framför allt, respekt för andra människors personliga tro. För även om mormonkyrkan har sina egenheter är jag övertygad om att de flesta mormoner är genuint godhjärtade människor. Själv har jag aldrig varit troende och var i min ungdom en ganska militant ateist. Övertygad om min egen intellektuella överlägsenhet tvekade jag inte att totalt dumförklara alla religiösa personer, oavsett deras övriga kvalitéer som människor. Slängde mig med trötta klyschor som ”fattar du inte att religion är orsaken till alla krig?!”, ”vetenskapen har svaret på allt!” och ”hur fan kan du tro på en skäggig gubbe på ett moln?”. Som tur är växte även jag upp.  

I Sverige var jag skyddad i den sekulära normen, men när jag studerade vid North Park University i Chicago, en skola med starka kopplingar till den evangelistiska rörelsen, mötte jag djupt troende människor dagligen. Främst kristna, men även muslimer, som bemötte mig med den respekt och ödmjukhet jag tidigare inte beviljat dem. Som sökte förståelse, inte konfrontation. Som förstod att deras heliga texter inte är historieböcker, som själva kunde driva med de värsta knasigheterna i dem. Som talande ormar, brinnande buskar och att homosexuella bör stenas. 

När jag själv famlade efter mening med tillvaron kunde jag avundas dem. Att ha en tro så stark, en tröst, en ständigt närvarande källa till kraft, styrka och vägledning att bli bättre människor. Att göra gott. Min personliga sekulära grundinställning är fortsatt orubblig, men jag lärde mig att det är inte vad du tror på som räknas, utan vad den tron gör dig till för människa. Och den insikten kommer jag alltid bära med mig. 

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Det svenska polisväsendets handlingskraft och lugn under och efter terrordådet i Stockholm.  

Sämst just nu: Alla billiga politiska poänger som görs i efterspelet av den stora tragedin. Avgå alla. 

Gustav Skogens
Gustav Skogens 

Dokumentärfilmare, frilansande medieknegare, journalist och student.