Krönika. Gustav Skogens.

2017-07-24 07:13

Prao i min egen framtid

Nu gör hon sin grej, jag gör min grej, och snart gör vi vår grej tillsammans på heltid i resten av våra liv.

En onsdag i juli. En sån där ljus, varm sommarkväll som knappt existerar ens i Tomas Ledins Pripps Blå-våtaste drömmar. Enligt den samlade ”inget-slår-ju-den-svenska-sommaren”-expertisen borde vi vara ute och carpa skiten ur den här diemen.

Ta med oss en picknickkorg till parken, spela minigolf, lapa öl på en av stadens uteserveringar eller ta ett kvällsdopp i en stilla sjö och svandyka från en karg klippa i Instagramporrigt solnedgångsmotljus. Gärna allt på samma kväll.

#livet #härkanmanva #numårman, etc osv.

I stället sitter jag hemma i soffan och försöker jobba. Går sådär. Tre meter bort ligger flickvännen i sängen och kollar serier på datorn. Persiennerna är fördragna, sommardrömmen utestängd, semesterdagarna förbrukade. Vi är båda hungriga, men ingen pallar att ta tag i middagen. Den slitna ettan känns extra trång i kväll.

Och jag fullkomligt älskar det.

Jag praoar som sambo i sommar. Hon, som till vardags pluggar journalistik på Södertörn i Stockholm, jobbar just nu i Linköping som sommarvikarie på den konkurrerande mediekoncernen. Det betyder att vi i sju veckor delar på mina 24 kvadrat med kokvrå. Jag har länge velat flytta till något större, men hittills har livet som frilansande kulturarbetare inte tillåtit en ­hyreshöjning – definitivt inte ett bostadsköp – och nu kan jag lika gärna hålla ut tills Sara är klar med skolan och vi flyttar ihop nånstans på riktigt. Var än det nu blir.

Både hon och jag får ofta frågan: ”Men hur funkar det med distansen? Är det inte jobbigt? Hur klarar ni det?” De ställs i all välmening (oftast från jämnåriga sambovänner med bostadslån, hund, barn eller allt det ovannämnda), men jag måste ärligt säga att jag inte riktigt förstår. Eller så klart förstår jag innebörden, däremot kan jag inte riktigt greppa problematiken.

För just nu vill jag inte ha livet på något annat sätt. Jag älskar henne. Hon är kvinnan i mitt liv, den första jag tänker på när jag vaknar och den sista jag tänker på innan jag somnar. Självklart saknar jag henne varje dag, men eftersom vi alltid är mentalt närvarande i varandras liv blir den fysiska distansen mycket lättare att hantera. Nu gör hon sin grej, jag gör min grej, och snart gör vi vår grej tillsammans på heltid i resten av våra liv. Sen är sträckan Stockholm-Linköping inte Murmansk-Ulan Bator direkt …

Eftersom vi vanligtvis alltid träffas på helger så är det jag längtar mest till vardagslivet. Skapa ett gemensamt hem med rutiner och egenheter. Att turas om att laga mat och diska, att skadeglatt frodas kvar i sängen när den andra börjar jobba tidigt, att storhandla för 1 500 kronor på Ica Maxi en måndagskväll och spela kylskåpstetris för att få plats med all mat.

Allt det här får jag pröva­ på nu. Och det är mitt livs hittills bästa sommar.

#livet #härkanmanva #numårman, etc osv.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Kazim Kizil, min ­turkiska video­aktivistvän som suttit fängslad sedan 17 april i år, har äntligen frigivits!

Sämst just nu: Nordkoreas ­envisa försök att kvala in till snoppmätar-OS.

Gustav Skogens
Gustav Skogens 

Dokumentärfilmare, frilansande medieknegare, journalist och student.