Krönika. .

2017-02-19 05:36

När blev jag ni med dig?

Min erfarenhet är att niandet ökar igen, och nu kan det inte bara förklaras med de nyrikas barn på Östermalm.

Nyligen hände det igen. En ung expedit tilltalade mig på ett sätt som fick tillvaron att svaja till – den där känslan av att vara hopplöst frånsprungen av nuet därför att man helt enkelt inte hänger med längre.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Hon menade säkert bara att vara trevlig. ”Vill ni ha den inslagen?” Eh... ja. Det ville vi. Eller åtminstone jag, någon annan person befann sig inte inom hörhåll.

Hon niade mig. Jag reagerar alltid med obehag när någon gör det, och det händer allt oftare. På många andra språk funkar motsvarande ord uppenbarligen hur bra som helst, men på svenska skapar det bara distans. Naturligtvis skulle jag själv aldrig nia någon. Tänker jag först. Men inser att jag faktiskt gjort det.

När jag en gång skulle skriva brev till en professor emeritus kändes det inte helt passande att dua honom eftersom han var rätt gammal. Och som sagt professor emeritus. Det var tidigt 90-tal och alla duade alla sedan decennier men det här uppfattade jag tydligen som ett specialfall.

”Jag undrar om ni kanske kan vara intresserad av min C-uppsats”. Jag fick ett duande och vänligt brev tillbaka och därmed var våra titlar bortlagda och sedan dess har jag aldrig niat någon vad jag vet. Men det var tur att han inte var Jan Guillou.

Guillou skrev en artikel i Aftonbladet 1997 där han ondgjorde sig över att niandet verkade vara på väg tillbaka. Han hade som princip att aldrig besvara brev som tilltalade honom med ni.

”Tilltalsordet ni är ingalunda ett uttryck för artighet utan är en markering som vill visa på ett avstånd mellan den som tilltalar och den tilltalade. Man niar nedåt” skrev han, och hävdade att niandet tagit fart igen på 80-talet när allt fler nyrika flyttade till Östermalm. När deras barn jobbade extra i saluhallen niade de kunderna för att markera att de inte var vanliga expediter utan fint folk på feriearbete.

I år är det 50 år sedan du-reformen infördes i Sverige. Symbolisk banerförare för det nya språkbruket blev medicinalstyrelsens chef Bror Rexed då han vid sitt tillträde 1967 meddelade att han tänkte säga du till sina medarbetare.

Dittills reglerades tilltalet mellan människor av vilken relation man hade, vilket kön man hade och hur man förhöll sig till varandra i den sociala rangordningen. Man sade du till sina närmaste. I övrigt gällde att man tilltalade den som hade högre rang med titel och den med lägre rang med ni eller efternamn.

För de fall då den andra personens status och titel var okända – eller då man inte visste om en kvinna var fröken eller fru –  hittade man på uttryck som gick som katten kring het gröt: Vad får det lov att vara? Är det till att vara kaffesugen?

Vill vi ha tillbaka allt det där? Min erfarenhet är att niandet ökar igen, och nu kan det inte bara förklaras med de nyrikas barn på Östermalm. Så hur förklarar man det?

Eller är det så enkelt att jag blivit äldre? Att de unga expediterna genast märker att här har vi en farbror? Att deras ungdomliga röntgenblick på ett ögonblick konstaterar: Hopplöst frånsprungen av nuet?

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Lite apelsinjuice, två mackor och en kopp kaffe.

Sämst just nu: Jag har inte lyckats variera min frukost på tre decennier.