Krönika. Fredrik Johansson.

2017-09-12 06:00

Klassresor och vardagshjältar

Måste målet och strävan jämt vara ett liv i en högre klass än den man tillhör?

Förr så pratade man om klass. Det gör man helst inte längre. På något sätt så har det blivit fult att göra det. Men visst. Blundar man så ser man inte några tiggare utanför mataffären, eller några som flyr från krigsdrabbade delar av världen heller. Det är bara att blunda på. Jag ligger på min bäddsoffa och blundar och försöker ta en middagslur medan mina barn spelar fotboll i hallen. Ni förstår att det låter när en sjuåring och en femåring gör upp i en fotbollsmatch som mer liknar ett gladiatorspel än en idrott. Men det är trots det inte ljudet från barnen som gör att jag inte kan somna. Det är mina tankar som hindrar John Blund att slänga sitt gamla grus i mina ögon.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Visst är det svårt att veta vem som tillhör vilken klass och var gränsen går. Men jag är uppväxt i en vanlig arbetarfamilj under 70- och 80-talet och vi hade verkligen inte pengar i överflöd. Jag tänker att jag fortfarande tillhör en arbetarklass även om de flesta gamla kompisarna i min omgivning numera kallar sig för medelklass.

Om man slår upp ordet arbetarklass så får man bland annat upp det här:

”Arbetarklass är den samhällsklass som omfattar arbetare. Ordet användes förr synonymt med underklass och proletariat, men har enligt vissa i dag blivit mer svårdefinierat. Sociologen Erik Olin Wright har angivit tre former av makt och inflytande där arbetarklassen, i en marxistisk tradition, anses sakna inflytande: Ägande av kapital, beslutanderätt över användningen av produktionsmedlen (exempelvis maskiner och annan teknik) och rätt att bestämma över och kontrollera andras arbetskraft.”

Visst. Många som i dag kallar sig medelklass äger sitt boende, bilar, båtar med mera. Men i praktiken så äger de varken sitt boende eller sina prylar. Det gör banken, och de har heller inte något större kapital sparat på banken. De tillhör alltså enligt mig en arbetarklass som får en lön för sitt jobb, men där deras arbete är värt mer än lönen de erhåller. Mellanskillnaden tillfaller kapitalister.

Media lyfter mer än gärna fram människor som har gjort klassresor. Men jag undrar varför man inte kan kämpa i den klass man tillhör och för att den ska få det bättre? Måste målet och strävan jämt vara ett liv i en högre klass än den man tillhör?

Och när media ska skildra en person från arbetarklassen så ser det allt som oftast likadant ut. Alltså någon som ­tagit sig ur arbetarklassen och då ­”lyckats” i livet. Någon som gjort en klassresa och alltså ska ses som en förebild. Jag gillar inte alls den sortens porträtt. Varför kan man inte skildra någon som bor i någon av våra förorter och som jobbar deltid i kassan på mataffären och är väldigt nöjd med livet ändå?

För visst behöver vi alla den sortens vardagshjältar/förebilder också?

Bäst & sämst

Bäst just nu: Att Anna Kinberg Batra har avgått som partiledare.

Sämst just nu: Att inte veta om hennes efterträdare kommer att vara bättre – eller ännu värre.

Fredrik Johansson
Fredrik Johansson 

Musiker i Fredrik Johansson och Hundarna.