Krönika. .

2017-03-12 05:17

Förändrande ögonblick

Jag är inte motståndare till uteserveringar men snälla ni som beslutar och bestämmer i vår stad – vart tog kravet på tillgänglighet vägen?

Maja sitter i sin rullstol och ska ta sig över till bilens passagerarsäte med hjälp av en glidbräda. Brädan ligger med ena änden på rullstolen och den andra på bilsätet. Hon hasar sig försiktigt ut på brädan. En högst vansklig manöver tycker jag och riddare Roland rycker in för att ge en hjälpande hand. Maja viftar förtvivlat med armarna för att få bort mig, en reaktion jag inte var beredd på. I sina försök att få bort mig slår hon till sig på läppen. Jag inser mitt misstag och tar ett steg tillbaka. Med en blandning av förebråelse, ilska, nedlåtenhet och en sprucken läpp ger hon mig en blick jag aldrig kommer att glömma. Efter den incidenten startade vår utflykt mot Småland.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Jag har lärt mig mycket i mitt umgänge med funktionshindrade genom åren. Jag är dock tveksam till om de som bestämmer i Norrköping lärt sig något om deras möjlighet att ta sig fram i samhället. Ta alla dessa stackars näringsidkare som måste få tillstånd att bre ut sina restauranger och pizzerior över gång och cykelvägar. Får de inte det låter det ofta som om världen skulle gå under, alla skulle förlora jobbet och mathaket gå under. Svaga politiker sväljer det, slickar i sig krokodiltårarna och ger vidlyftiga tillstånd utan tanke på att man faktiskt har krav på sig att öka tillgängligheten.

Det värsta exemplet jag kan komma på är restaurangen mitt emot Myrorna på Gamla Rådstugugatan. Här tillåts en restaurang bygga en altan som tvingar ut gångtrafikanter i en trång cykelbana tillsammans med en livlig cykeltrafik. Jag skulle inte vilja ge mig in i den hetluften om jag var rullstolsburen, använde rullator eller drog en barnvagn. Att behöva lämna cykelbanan och ta klivet ut i gatan är förenat med fara för livet. Trottoaren är dessutom ockuperad året runt. Ett annat exempel är O’Learys på Drottninggatan. Där är det trångt även utan deras gigantiska altan.

Om somrarna ploppar det upp trottoarockupanter på en rad ställen och försvårar framkomligheten. På Lindövägen tillåts två pizzerior att ha bord utställda för att riktigt manifestera sin storhet. Här cyklas det som om folk hade den lede efter sig. Det sitter ytterst sällan någon utomhus och de dagar vädret tillåter, endast någon enstaka pizzagäst. Den stora kundkretsen köper förmodligen hämtpizzor. Hade det inte räckt med några bord utan räcke för att inte ockupera hela gångbanan. Det verkar fungera söderöver så varför inte i Sverige?

Jag är inte motståndare till uteserveringar men snälla ni som beslutar och bestämmer i vår stad – vart tog kravet på tillgänglighet vägen? För ni menar väl inte att uteserveringar som ockuperar våra trottoarer ökar tillgängligheten. Det är möjligt att ni tycker ni är företagarvänliga men ni är det på bekostnad av framkomligheten för funktionshindrade.

Målet för utflykten var att besöka Nora, Majas väninna från konstfack. Nora kämpar på som konstnär med sina handikapp. Trots rullator, rullstol och en syrgastub som släpas runt är humöret på topp. Med goda grannar som hjälper till fungerar det att bo på den småländska glesbygden. Hemligheten är att be om hjälp vilket många i tätorter har svårt för. Vi lever våra liv individuellt och förväntas klara oss själva. Men hur ska alla de som lever med en funktionsnedsättning kunna klara det om samhället hela tiden lägger hinder i vägen?

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Mina sovmornar.

Sämst just nu: Tyckare som tror sig säga sanningar utan att granska fakta.

Roland Johansson 
Pensionär som använder sin livserfarenhet föratt utvecklas och hjälpa andra