Krönika. .

2017-03-02 22:29

Det handlar om hockey

Jag kan empatisera, bitvis relatera, men aldrig fullt ut förstå hur det känns. 

Jag är en vandrande norm. Förvisso ännu inte medelålders i folkbokföringen eller medelklass i inkomstdeklarationen, men som icke-troende heterosexuell vit svensk man utan fysiska funktionshinder eller psykiska sjukdomar har jag serverats samhällets sociala räkmacka. Självklart har jag haft tuffa perioder i livet och på goda grunder känt mig orättvist behandlad ibland, men jag har aldrig diskriminerats eller stigmatiserats på grund av kön, hudfärg, sexuell läggning, religion, sjukdom eller funktionsnedsättning. Jag kan empatisera, bitvis relatera, men aldrig fullt ut förstå hur det känns. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Det ställer ibland till det i min yrkesroll som filmare och journalist, framför allt när jag ska porträttera personer. För enligt mediedramaturgin behövs en bra story för att en person ska bli intressant att skildra. Någon som bryter mönster, gör det ovanliga, överkommer hinder. Hur kan då jag, normens representant, korrekt framställa personer som inte tillhör normen utan att jag samtidigt befäster fördomarna? Genom att följa det klassiska – och elitistiska – journalistmantrat att vara en röst för de röstlösa, hur undviker jag att i samma andetag omyndigförklara en persons förmåga att föra sin egen talan? 

Häromveckan besökte jag parasportfestivalen Malmö Open för att spela in en kort dokumentärfilm om kälkhockey. Det är ishockey som spelas sittandes i en kälke i stället för stående på skridskor och sporten utövas oftast av ryggmärgsskadade eller benamputerade. I Sverige får sporten massmedial uppmärksamhet ungefär en gång var fjärde år då herrlandslaget spelar i Paralympics, däremellan för kälkhockeyn en ganska anonym tillvaro och det finns endast fyra verksamma föreningar i landet. Nuvarande säsong är första gången som ett officiellt seriespel anordnas och som även personer utan funktionsnedsättning får spela av den enkla anledningen att klubbarna annars inte skulle få ihop lag. 

Syftet med filmprojektet är därför att lyfta sporten, öka intresset och inspirera fler att börja spela. När jag blev tillfrågad att producera tog jag det som ett hedersuppdrag. Nu jävlar ska det startas kälkhockeyklubbar i varje stad!

Filmen bygger på fyra personer med starka berättelser. 16-åriga Caroline, den enda kvinnliga spelaren i Sverige. Elitsatsande Rasmus, 25, som tränar varje ledig timme. Tioåriga Hugo som drömmer om en plats i landslaget samt Peter, 47, landslagskapten och tillika Hugos tränare och största idol. 

Men problemet med medierapporteringen kring kälkhockey har varit just det: inspirerande berättelser där fokus hamnar på kämpandet mot funktionshindret. Rubriker och vinklar som ”Hon trotsar fördomarna”, ”Här spelar 10-åringen mot 25-åringar” och ”Olyckan förändrade hans liv – nu är han landslagskapten” är standard. 

Jag funderade länge på hur jag skulle undvika samma trötta dramaturgiska fälla tills jag insåg att det egentligen var ganska enkelt. Caroline, Hugo, Rasmus och Peter är i första hand inte funktionshindrade. De är hockeyspelare. Duktiga idrottsutövare som älskar sin sport. Alla med individuella drivkrafter och mål. Punkt. Deras egna berättelser utifrån den premissen är för mig de mest inspirerande och nu återstår det svåra jobbet att göra dem rättvisa i klippningen. 

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Slutspelet i SHL drar snart igång. Bästa tiden på hockeyåret och än lever drömmen om att mitt älskade LHC ska ta sitt första SM-guld.  

Sämst just nu: Att den drömmen med största sannolikhet kommer vara krossad om en månad igen. 

Gustav Skogens 
Dokumentärfilmare, frilansande medieknegare, journalist och student