Reportage.

2017-07-26 07:00

Livet i det nya landet

Sedan 2012 har omkring 5 000 personer från andra länder bosatt sig i Norrköping. Många av dem har flytt hit från kriget i Syrien. Ofta beskrivs de i siffror och statistiska kurvor. Men bakom varje nummer finns en människa med en alldeles egen berättelse. ETC Norrköping har låtit tre av dessa nya Norrköpingsbor berätta sin historia.

”Min framtid är här”

I vår stad, Al Hasakah i norra Syrien, började kriget att märkas av långsamt. Först var det elen som försvann då och då. Sedan var vi ibland utan både el och vatten och när vattnet väl kom tillbaka var det i en tunn liten stråle. Maten blev allt dyrare och många varor fanns inte längre tillgängliga. Jag pluggade juridik på universitetet och fler och fler av mina kurskamrater slutade att dyka upp. De kunde inte ta sig dit från de städer där de bodde på grund av kriget.

Delmon Malki, 23 år, drömmer om att jobba som förskolelärare och skaffa en egen lägenhet. ”Jag vill prova att bo ensam.” säger hon.  Bild: Lisa Karlsson
Delmon Malki, 23 år, drömmer om att jobba som förskolelärare och skaffa en egen lägenhet. ”Jag vill prova att bo ensam.” säger hon. 

Innan kriget bröt ut var allting bra i Al Hasakah. Vi gick ut tillsammans med våra vänner. Människor från olika kulturer och religioner levde sida vid sida. Men när kriget kom blev det tvärtom. Det blev till slut katastrof.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Min pappa ville först inte fly. Det är ofta så. Männen vill stanna. Men min mamma och jag ville resa. Så dog min farfar. Och då kände pappa att det inte längre fanns något som höll honom kvar i Syrien.

Vi ringde till min morbror som har bott här i Sverige i många år och bad honom om ekonomisk och praktisk hjälp att fly till Sverige och han ordnade med jobbkontrakt och annat så att vi lättare skulle kunna ta oss hit på ett bra sätt.

Redan efter en vecka kunde vi åka till Turkiet för att få legitimation. Vi skyndade oss att sälja det vi kunde av våra möbler och så vidare och sedan reste vi. Efter en månad i Turkiet kunde vi flyga till Sverige. Det var våren 2013 och jag, Delmon Malki, var 19 år.

Den första dagen i Sverige kom vi till min mosters lägenhet här i Norrköping. Jag minns att jag kände mig glad. Det var skönt att kunna duscha i varmvatten, inte tänka på om det skulle finnas el eller inte och så vidare. Och min moster hade lagat en massa god mat till oss. Allt var fint.

Vi kom till Sverige före den stora flyktingströmmen och det gick fort för oss att få permanent uppehållstillstånd. Det kändes bra. Vi behövde inte tänka på att behöva återvända. Vi pratar ofta om det där. Att det var tur att vi lämnade Syrien när vi gjorde det. Att vi inte väntade. För dem som lämnar Syrien nu är det många svårigheter och det blir bara värre och värre.

Efter att jag hade läst svenska på SFI läste jag en del kurser för att komplettera mina studier från Syrien. I början tänkte jag ta upp juridiken igen, men det kändes som om språket var för svårt. När vi bodde i Syrien drömde jag om att få jobba med små barn. Nu har jag möjligheten att förverkliga den drömmen. Därför har jag sökt en barnskötarutbildning. Jag hoppas att jag kommer in så att jag kan börja i höst!

Ibland känner jag mig väldigt integrerad i det svenska samhället – ibland inte.

Men jag försöker. Jag vill känna att jag hör hemma här. Jag kan inte se mig själv återvända till Syrien. När jag tänker på Syrien känner jag sorg. Jag trodde inte att det skulle bli så här. Och även om kriget tar slut så tror jag inte landet kommer att kunna bli som förut.

Min framtid är här. Jag försöker att gå på många olika aktiviteter och umgås med människor. Jag vill gärna skaffa mig flera nära vänner som jag kan gå ut och göra roliga saker tillsammans med.

Då och då tänker jag på mina kusiner och andra som är kvar. Och hur det var på slutet, när vi bodde där. Då var det svårt. Nu är det svårare. Jag kan inte föreställa mig hur det måste vara att leva där nu.

Min pappa längtar efter Syrien. Han har lärt sig bra svenska och det går bra för honom här, men han längtar. Min mamma säger till honom att han inte ska tänka på Syrien och att om han ändå gör det ska han försöka att verkligen besöka Syrien. Min mamma är starkare, men hon saknar mormor. Min äldre syster längtar också, men jag och min bror som är yngre tänker inte som de.

I början kunde jag också längta; efter maten, vännerna och kusinerna. Men nu tänker jag inte så för allt det vi hade där är möjligt här. Jag trivs här. Jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans än här i Norrköping.”

Berättat för: Lisa Karlsson

Läs vidare på nästa sida: ”Ingen vill vara med i kriget”