Inrikes.

2017-12-01 12:00
 Hardy Hum och Kenny Lundström jobbar just nu med parets andra gemensamma skiva. Texterna är viktiga och det autentiska ljudet.   Bild: Björn Dahlgren
Hardy Hum och Kenny Lundström jobbar just nu med parets andra gemensamma skiva. Texterna är viktiga och det autentiska ljudet.

Hyllade Hardy Hum ger plats åt mörkret

För några år sedan var han okänd för de flesta. I dag är Hardy Hum ett av Norrköpings mest lovande namn. Och bandet And we should die of that roar är kanske det mest spännande som har hänt Norrköping sedan Eldkvarn satt och ölade på kafé Broadway.

Det är svårt att inte imponeras av hans uppenbarelse. Med tvistad mustasch och svart filthatt påminner Hardy Hum om en blandning mellan en svartvit filmstjärna och en rockmusiker. Han talar vackert och gärna om livets svårigheter, i metaforer och med en släng av universitetsakademiska. Bandnamnet And we should die of that roar är ett citat av författaren George Eliot, eller Mary Anne Evans som hon egentligen hette.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


– Just i det här stycket skriver hon om människans ovilja att se och erkänna vardagens skavanker. Som ett slags skyddsmekanism därför att dessa annars skulle förgöra oss.

– Om vi hela tiden gick och var varse om allt som var fel skulle vi gå under och we should die of that roar on which lies on the other side of silence, säger Hardy Hum och berättar att citatet, som också är namnet på en famnfull singlar som resulterade i debutskivan ”Sense wowen spells” som släpptes i november, har kommit att bli plattformen för hans musik.

– Jag gillar ju att pilla och sjunga om saker som är jobbiga – att ta i ämnen som handlar om utanförskap, flykt, melankoli och svärta. Och inte syfta mot lyckliga slut, säger han.

Hardy Hum, som egentligen är ett pseudonym, flydde som tonåring med sina föräldrar från kriget i forna Jugoslavien. Kriget, flykten och livet som invandrad, säger han, har format honom till den han är i dag. En tvåbarnspappa, tillfreds med tillvaron och sina demoner – som han till och med kallar för kompisar.

– Nu kan jag hänga med demonerna, med gänget. Men så har det inte alltid varit. Jag hade just kommit in i puberteten när vi flydde från ett land i krig. Allt handlade om identitet, och jag sökte svar: Varför krigar folk, varför dödas folk, varför sätts vi i koncentrationsläger på grund av vårt namn – ordningsföljden på bokstäverna? Så jävla bisarrt.

– Sedan flydde vi till ett nytt land där vi hoppades på den stora räddningen. Och till sist insåg vi att det här kommer att bli en kamp, säger han.

Oviljan kring lyckliga slut

Hans musik handlar inte om att bearbeta trasiga minnen, snarare om att ge mörkret en naturlig plats, lika naturlig som ljusets. Han återkommer till oviljan kring lyckliga slut.

– Jag vill inte befatta mig med den här Hollywoodgenren där man kanske ger sig i kast med mörkret, men syftar mot ett avslut som inger hopp. Hopp kan vara så jävla överskattat. Det räcker med att peka mot svärtan, och förstå den.

Han berättar om en film, ”Thumbsucker”, som handlar om en pojke som inte kan sluta att suga på tummen.

– Hans farsa mobbar honom och han får ofta gå till tandläkaren för att rätta till sina tänder. Till slut börjar han käka mediciner för att sluta, men medicinerna gör honom bara till en odräglig person. Utan att lyckas söker han svar på sina frågor, men en dag när han är hos tandläkaren säger hen: The trick is living without the answer.

– Det tycker jag säger allt. Det går att förstå utan att behöva kategorisera, paketera och säga: jag vet precis vad det här går ut på, säger han.

Bor i Norrköping

Sedan 2007 har Hardy Hum bott i Norrköping. Innan dess bodde han i Luleå och i Stockholm. Stockholm beskriver han som vackert men svårt att bryta igenom. Norrköping däremot talar han om i målande ordalag. Det vackra industrilandskapet där historia och samtid möts. Stadens brokighet där arbetarklass är norm.

– För första gången i mitt liv känner jag mig hemma. Det är en varm stad, ingen håla, men tillräcklig liten för att man ska kunna ta sig dit man vill.

– Som musiker är det toppen att bo här. Det finns en bred och stor musikscen för många olika genrer, säger han.

Om mörkret och svärtan definierar Hardy Hums texter, är det svårare att beskriva hans musik. Bluesbotten och balkantoner, folkmusik, hårdrock, punk och pop. Han citerar Gogol Bordello.

– All is hardcore when done with love.

Hardy Hum säger att han har en fetisch för ljud. Det kan vara knarrandet av skor, trasiga cymbaler, vinden, bäcken, knastrandet av vinylskivor.

– När jag jobbade på Linköpings universitet spelade jag in klappljud i ett trapphus. Jag lade telefonen på golvet längst ned, sedan spelade jag in ljudet från olika våningar eftersom reverbkaraktären är olika beroende på avstånd. Nu finns ljudet med på en av mina låtar, säger han.

Det analoga ljudet är viktigt

Det analoga ljudet är viktigt. Och uttrycket.

– Jag gillar att leka med enkla toner och rytmer och söker alltid en känsla.

– Titta på alla stora artister – Bob Marley, The Clash, Sex Pistols. De använder sig av primala, basala och förenklade uttrycksformer. Det är därför deras musik är så kraftfull och lyssnas på av människor från hela världen.

Hardy Hum jobbar just nu med sin tredje skiva tillsammans med producenten och trummisen Kenny Lundström. Duon har tidigare gett ut flera singlar, alla utgivna under namnet And we should die of that roar. Detta resulterade så småningom i ep:n  ”Sense wowen spells”. Tidigare har Hardy Hum gett ut två skivor med punkbandet Blockbastards.